Kippei är en 17-årig player som har turen nog att vara född snygg och populär. Tjejerna kastar sig bokstavligt talat över honom när han går förbi i korridoren. Men så en dag så får han en tjej
som han inte hade räknat med på halsen: Hans 5-åriga kusin, Yuzuyu, har blivit övergiven av sin mamma och Kippeis familj lovar att ta hand om henne. Kippeis tyranniska men klarsynta storasyster tvingar honom att bli den som tar ansvar för att Yuzuyu kommer till dagis varje morgon, gör hennes lunch och hämtar hem henne på eftermiddagen. Kippei är först en ganska motsträvig extrapappa men börjar till slut inse att livet tillsammans med Yuzuyu inte bara är jobbigt utan även har sina goda stunder. Yuzuyu, som är den enda som inte har en mamma på dagis, råkar ut för både utfrysning och andra problem som hon inte kan hantera själv. Kippei måste lära sig att ta ansvar och uppfostra Yuzuyu, samtidigt som han inser att livet som playboy inte är lika smidigt när man är småbarnspappa
.
Kul att veta:
Aishiteruze Baby är ett manligt sätt att säga ”Jag älskar dej, älskling” på japanska och ska symbolisera Kippeis storebrorskänslor för sin kusin. Serien publicerades i Ribbon från 2002 i Japan och gick som anime på TV under 2004.
Omdöme:
Aishiteruze Baby svävar farligt nära den kvalmiga, tårdrypande dramatikens gräns, men lyckas på något förunderligt sätt undvika de värsta sockersöta scenerna. Jag tror att det är den jordnära känslan som mangan lyckas förmedla som räddar serien och faktiskt gör den bra. De fantastiskt snygga teckningarna är inte direkt något minus de heller. Jag tror att läsare som avskyr melodrama ska undvika den här serien, men de som tycker om välskriven manga som behandlar familjerelationer, med kärlekshistorierna som en sidogrej istället för berättelsen centrum, ska absolut ge Aishiteruze Baby en chans. Yoko Maki får pluspoäng för att hon förutom det ovanliga storebror och lillasyster-temat tar upp svåra ämnen som mobbning på dagis och framförallt visar små barns problem ur ett perspektiv där barnen inte bara ses som oresonliga. Kanske kan man bäst jämföra serien med suberba barnserien Kodocha och tonårsmangan X-day, som också tar upp barns problem ur just barnens perspektiv, inte de vuxnas. Den lyckas dock inte hålla sig så härligt osentimental som Kodocha, men det kan man ta som läsare anser jag. Kodocha är tyvärr ur tryck och X-day är på väg ut ur tryck så Aishiteruze Baby får fylla tomrumet efter de båda tills vidare och gör det väl, trots en nära överdos socker och gullighet. Rekommenderad.