Då din vånda är som starkast, då dina kval plågar dig som värst, då sätter han fart. Då din oro är som djupast rotad, då närmar han sig. Då du bara ser en enda utväg – då är han redan framme. Bam. Det smäller till i bakhuvudet. Hårt. Och du kan inget annat än le då ångesten släpper. Shonen Batou är här.
Dags att vakna.
Paranoia Agent är antagligen den mest intressanta titeln hittills av svenska utgivarna Studio Animé, men jag måste erkänna att serien i det samma får en att rysa till; likt Silent Hill-spelen har den en ständigt överhängande känsla av obehag som vägrar lämna en.
Historien inleds med att berätta om den modesta, men likväl i det närmaste sönderstressade, karaktärsdesignern Tsukiko Sagi. Pressen hon känner kommer från hennes arbete; ska Tsukikos nyaste animékaraktär nå upp till hennes tidigare framgångar? Sent en kväll när hon är på väg hem efter en lång arbetsdag får hon en otäck känning av att någon är efter henne – och så är även fallet. En sällsam pojke på rullskridskor skrider fram ur skuggan och drämmer till henne i huvudet med ett gyllene basebollträ. Hon tuppar av och den flinande pojken försvinner i natten.
Händelseförloppet i Paranoia Agent färdas raskt genom sina 13 avsnitt, som vart och ett berättar om ett nytt offer för Shonen Batou, eller Lil’ Slugger
, som pojken kommer att kallas. Gemensamt för alla de överfallna är att de har en dödslängtan, orsakad av olika typer av mentala påfrestningar, och det dröjer inte många avsnitt innan man börjar undra huruvida Shonen Batous dåd verkligen är av ond natur egentligen.
Paranoia Agent är lika mogen som förförande och stilren, både sett till själva animationen och till berättandet, vilket drar igång ordentligt efter den något kärva första volymen. Men, precis som Perfect Blue och många andra tidigare titlar, är detta verk av regissören Satoshi Kon ofrånkomligen inte att rekommendera för yngre tittare. Dels beror det på den ingående våldsskildringen, men främst eftersom den smått psykoanalytiska intrigen tränger sig långt djupare än den där hånflinande pojken med baseballträet. Det är med det sagt som jag kommer in på animens starkaste sida: karaktärsframställningen. Rollpersonernas olika nivåer av personligheter - beroende på situation, deras känsla av att inte räcka till och skildringen av en överhängande dödslängtan hos såväl ung som äldre, känns ligga helt rätt i tiden.
Du kan inget annat än le då ångesten släpper. Shonen Batou är här.
Dags att vakna.
