Slå ihop en tystlåten ronin (herrelös samuraj), en klumpig tonårstjej och en fräck, högljudd brottsling och du får rent, underbart kaos. Eller så får du Samurai Champloo, vilket är ungefär samma sak (om kaos kom med japanskt hip-hop-soundtrack. ^_^ reds.anm.).
Fuu är servitris på ett litet tehus i stan, tills hon till slut tröttnar på borgmästarens sviniga son, och råkar i rejält med trubbel. För att rädda sitt skinn lovar hon en av gästerna, en udda klädd, mörk man av tveksam natur, mat i utbyte mot hjälp. Det hela spårar ur; tehuset brinner ner till grunden och mannen som skulle hjälpa henne, den Ryukyu-födde Mugen, hamnar bakom galler. Likaså en av männen han slogs mot: Jin, en stilig ronin med ett kyligt yttre. Med hjälp av Fuu, fyrverkerier och en hel massa blodspillan lyckas de undkomma – men till ett pris. Fuu kräver att de ställer upp som hennes livvakter tills hon lyckats hitta samurajen som doftar som solrosor.
Efter en massa tjat och övertalande från Fuus sida, beger sig den omaka trion ut på jakt efter Solros-Samurajen. Det visar sig dock vara en resa kantad av blod, hip-hop, springnotor, bordeller och lönnmördare. Och som om det inte vore nog, så inser Fuu snart att hennes största bekymmer är hur hon ska avhålla sina reskamrater från att ha ihjäl varandra.
Kul att veta:
Samurai Champloo är regisserad av Shinchiro Watanabe (
Cowboy Bebop,
Animatrix) och några av Japans största hip-hop artister är med på soundtracket.
På Ryukyu-mål (dåtidens Okinawa) betydde Champuru (Champloo) blandning. Champuru Kendo refererar alltså till Mugens hopkok av olika svärdskolor.
Omdöme:
Samurai Champloo är en fart- och actionfylld serie som påminner mig mycket om regissörens tidigare verk,
Cowboy Bebop, men i det här fallet är stilen mer skissartad och färgerna klara. Trots en tydlig röd tråd (här är det sökandet efter Solros-Samurajen), tycks båda serierna vara uppbyggda av flertalet fristående avsnitt och inte förrän mot slutet faller detaljerna på plats och säcken knyts ihop.
Samurai Champloo är en salig blandning av gammal japansk och modern kultur. Serien innehåller allt från historiskt korrekta händelser, som japanernas handel med holländarna under Meiji-eran och förföljelsen av de kristna, till påhittade förstagångsbesök av amerikanska sportfånar och beskrivningar av Edo-periodens grafitti. Samurai Champloo är bland de roligaste anime-serier jag sett, och humorn är ett av dess starkaste kort. Samtidigt är karaktärerna intressanta och roande: Fuu är i all sin hjälplöshet en stark tjej, Jin är med sitt artiga yttre nästan en helt annan människa när han slåss och Mugen är… ja, Mugen. Hur kan en vulgär galning vara så charmerande? Med sina capoeira-lika rörelser och klockrena kommentarer är han min självklara favorit. Mot slutet av serien önskar jag bara att jag hade fått veta mer om dem, och att jag sluppit ett så vagt avslut.
Samurai Champloo är en våldsam och explicit serie som inte rekommenderas för de yngre läsarna. Filmbolaget har satt 15-årsgräns.
På
wikipedia finns en hel del intressanta kommentarer om kulturreferenser och dylikt i serien. Varning för spoilers!
Relaterade pryttlar till salu i SF-Bokhandeln:
Väggkalender 2007 148 kr
Manga 98 kr/st
Momo väska 169 kr
Momo nyckelring 52 kr
