Monster är en thriller med skräckinslag som utspelar sig till största delen i Tyskland. Där får vi följa den ödmjuke och talangfulle dr Tenma som flugit över från Japan för att arbeta på ett större sjukhus i Düsseldorf. Väl på plats tar det inte lång tid för honom att inse att sjukhuset inte är den dröm han målat upp; det försiggår mer politik och falskspel än väntat bakom fasaden och både flickvänner, kompisar och chefer är snabba att vända kappan efter vinden så länge det ser bra ut i media.
Så en dag ställs dr Tenma inför ett svårt val: att rädda livet på en ung pojke som inkommit med skallskador efter ett våldsbrott, eller på borgmästaren, som dök upp strax efteråt och även han är i desperat behov av en operation. Tenma väljer att rädda pojken, och i och med det försvinner alla chanser till avancemang inom branschen. Som om det inte vore nog med det så verkar det som om pojken inte är så oskyldig som det först verkade. Har dr Tenma, tack vare en lyckad operation, skapat ett monster?
Monster är en ambitiös serie med många mer eller mindre unika drag. Historien vindlar sig fram utan att man som läsare alltför ofta känner att man redan vet vad som kommer att hända på de följande uppslagen. Oväntade vändningar är inte ovanliga och sidorna är fyllda av minnesevärda bifigurer. Vilket, något ironiskt, också är titelns enda egentliga svaghet. Dr Tenma själv, hur ambitiös och ödmjuk han än må vara, bleknar jämte alla karaktärsfulla figurer som huserar i kulisserna.
Det visuella är viktigt i serier, och Monster gör åtminstone inte mig besviken. Framför allt imponerar alla ansikten på mig, vilket är ett område som i vanliga fall är sorgligt negligerat. Om man läser en serie så är det ofta så att huvudpersonens anletsdrag är noggrant tecknade, men de runt omkring henne/honom ser mer eller mindre likadana ut. Samma ansiktsform, samma näsor, samma ögon. Inte här. Naoki Urasawa uppvisar en förbluffande mångsidighet när det kommer till små detaljer, personliga drag och framförallt näsor (ja, faktiskt!) som får konkurrenterna att gråtande springa tillbaka till närmaste serietecknarskola.
Serien har en tyngd som är både ovanlig och välkommen. Främst tack vare sin kompromisslöshet; där många spännande berättelser förr eller senare ballar ur och snurrar in sig i fånerier för att chocka läsaren (jag tittar på dig här, Stephen King) så hittar jag inga sådana tendenser här, än så länge. Även mängden talad text är ovanlig, i alla fall om man jämför med de flesta andra japanska serier som finns på den västerländska marknaden. Trots det, bör tilläggas, tappar Monster sällan tempo, och när den gör det så signalerar det alltid lugnet före stormen.
Som kuriosa kan nämnas att rättigheterna till en filmatisering har plockats upp i Hollywood.
Josh Olson, som även var inblandad i filmatiseringen av
A History of Violence, har satts att försöka pressa ihop historien till långfilmslängd. Jag önskar honom lycka till.
Omdöme:
En tight berättad thriller som håller läsaren i ett järngrepp från det att den plockas upp. Huvudpersonen kan bitvis kännas lite för ödmjuk och godhjärtad, framförallt i början, och bitvis önskar jag se lite mer klös hos honom, men det är aldrig så illa att det förtar historiens trovärdighet.
