Berättelsen om hur tjejtrion Hikaru, Umi och Fuu kallas till det märkliga landet Cephiro för att bli magiska riddare och rädda prinsessan börjar glatt och skojfriskt. Under hela sin resa genom det fantastiska riket upplever flickorna, och läsaren med dem, många djupare känslor, men denna första glädje försvinner aldrig. Det finns fortfarande flera kapitel som innehåller den typiska CLAMP-tragedin där ingen utväg syns utom den som kommer att krossa ens hjärta, men till skillnad från några av de längre serierna blir det aldrig för mycket här. Magic Knight Rayearth har en bra balans mellan sorg och glädje och läsaren förblir engagerad serien ut.
Storyn i MKR uppvisar många likheter med ett typiskt rollspel, något som figurerna själva lägger märke till. Föga förvånande då att den har blivit både
anime och TV-spel.
På tal om utgåvor, hur håller den svenska mangan vid en jämförelse? Omslagen är fina, med en diskret färgskiftning efter tre volymer som visar att ”andra säsongen” börjat. Tyvärr har man slarvat en del inuti böckerna, det finns både lite felstavningar och andra korrekturfel som felplacerade pratbubblor m.m. Det tycker jag är synd på en annars bra översättning, även om valet att skriva ”Umi-chan” och ”Fuu-chan” som lilla Umi och lilla Fuu känns diskutabelt. Ingen människa pratar ju svenska på det viset och det blir tjatigt i längden.
Fuus tal, som är väldigt formellt, har å andra sidan översatts bra och romaniseringarna (skriva om japanska tecken till västerländska bokstäver) verkar helt korrekta. Det är lite speciellt i MKR med just namnen, eftersom de flesta Cephiro-bor är döpta efter bilar! Därför har vi vapensmeden
Presea (från Nissan), magikern och krigaren
Lantis (från Mazda) och den vackra prinsessan som ska räddas,
Emeraude (från Mitsubishi). Det gäller alltså att dubbelkolla just namnen i den här serien vilket vissa andra översättare har missat eller ignorerat. Så, schysst översättning som tyvärr slarvats bort en del, väldigt synd.
Omdöme:
Mitt slutgiltiga omdöme? Detta är en mycket trevliga liten manga, lätt att närma sig om man är nyfiken på
CLAMP men inte vågar sig på deras riktiga långkörare. MKR är både rolig och hjärtknipande med väldigt sympatiska figurer. Innehåller inget naket, som mest rör det sig om avslöjande kläder, och våldet är väldigt stiliserat och på ganska mild nivå.
