Den blott två avsnitt långa OAV-serien Dragon Half härstammar från en betydligt längre manga av Mita Ryuusuke, och kan i allmänhet betraktas som en parodi på animevärldens skönaste fantasyklichéer - tänk
Slayers och
Record of Lodoss War -men känns mest som en korsning mellan
Dragon Ball Z och en taskig syratripp.
Ruth var kungens bästa krigare till dess han tilldelades uppdraget att dräpa en enorm röd drakhona. Gissa vad? Han blir istället träget förälskad och gifter sig med denna. Tillsammans får de en dotter (!) vid namn Mink, som med sin genetiska härstamning alltså är en ”drakhalva”, alltså en människa fast med horn och små söta vingar.
Sedermera blir även kungen betuttad i drakmamman och anlitar diverse krigare för att komma åt henne och den unga Mink. Bland dem kungens egen dotter Vina, som är en slemhalva (hennes mor var alltså – rätt gissat – en slemklump).
Förutom att Mink och Vina båda tävlar om smörsångaren Dick Saucers gunst, strävar de efter att komma åt The People Potion, vilken ska förvandla dem till renrasiga människor. Förmodligen främst för att kunna charma den gemensamma idolen. Deras rivalitet mynnar sedermera ut i en storslagen uppgörelse i ”The Brutal Killer Martial Arts Tournament”.
Jag skulle kunna låsa upp mitt ordförråd och kvittera ut de allra tyngsta drogreferenserna, men de skulle ändock inte räcka till för att beskriva seriens intriger och den Beethoven-baserade temalåten ”
Watashi no Omelette”, som friskt blandar morfem på japanska, engelska, kinesiska och koreanska.
Dragon Half har i sitt sammanhang ganska många år på nacken, men även om animationstekniken blivit föråldrad, kommer både den och handlingen i skymundan för den måttlöst kvicka situationskomiken, regisserad av den absurda Shinya Sadamitsu, och blir följaktligen en anime som man antingen älskar eller direkt ogillar. Svart eller vitt, liksom. Det här är en fantasyvärld där normalitet och logik är undantagsfall och under de sammanlagt 60 minuterna skriker och gapar Mink, kungen och deras vänner i ett kör. De skiftar stundom storlek till små, deformerade kroppar (till den s k chibi-stilen), allt enligt den sedvanliga japanska berättartekniken för att visa hur karaktärerna för stunden känner sig på insidan. Denna kawaii (gulliga) genre kan vara lite vansklig att ta till sig för ovana västerlänningars rundögon, men vana tittare skrattar högtidligt åt den säregna humorn, som okuvligt genomsyras av nervös hyperaktivitet. Man kan anta att när moraltanterna för några år sedan viftade med att japansk tecknad film ledde till epilepsianfall, mycket väl ha syftat på just Dragon Half.
Fyra avsnitt för först planerade, men efter en oväntat återhållsam framgång i hemlandet lades projektet på is.
