Svida om till finkläderna och köp med dig en flaska rödtjut, ty vissa personer nöjer sig aldrig med det lättsamma.
Det är återigen den animerade världens svar på Spielberg, tillika skaparen bakom cyberpunkaren
Akira (1988),
Katsuhiro Otomo, som bjuder in på fest, och det är som vanligt smaskigt ögongodis av dyraste sort som står på faten. Men den här gången befinner vi oss inte i NeoTokyo, utan i brittiska Manchester och året är inte 2019, utan viktorianska 1866.
En strålande sommardag får unge herr Ray Steam ett paket signerat sin farfar uppfinnaren, innehållandes en mystisk sfär samt upplysningen om att inte låta denna komma i orätta händer. Detta visar sig dock bli besvärligt, då den ansenliga O'Hara Foundation är honom hack i häl med sina gigantiska ångfordon, och det dröjer inte länge innan den lille parveln blir kidnappad och förd till ett magnifikt slott mitt i ett blomstrande London. Ray stöter där på sin far, vilken han tidigare fått höra omkommit, och intrigen får sig en skvätt ”familjen Skywalker-drama”, samtidigt som det berömda klotet visar sig vara upprinnelsen till något betydligt mer angeläget än vad de hade kunnat föreställa sig.
Produktionen för denna retro-sci fi-saga tog maffiga åtta (8!) år och budgeten på fantasieggande $22 miljoner har främst sprängts på avancerade teckningstekniker såsom tjusiga panoreringar och finlir som små de små sprickorna i minsta gatusten – och tydligen även på att göra Rays utseende så likt Akiras mc-knutte Tetsuo som bara möjligt.
Tänk
Spirited Away klädd i något för stora kläder. Detaljentusiasmen skiner i varje tagning, inte minst fabriksångan som dånar från allt som rör sig – för att inte nämna de historiskt korrekta bakgrunderna (som exempel skymtar skäggtomten
Karl Marx förbi i en av scenerna; den tyskfödde författaren bodde nämligen i England vid tillfället då filmen utspelar sig).
Även om jag emellanåt slogs av tanken att detta cineastiska verk, som kom att bli Japans hittills dyraste animeproduktion, är mer fin och hedervärd än direkt bra, går det inte att förneka att den framför allt är visuellt storslagen, men just därför blir Steamboy i samma andetag ändå ett antiklimax storlek större för trogna otakus. Förväntningarna har helt enkelt varit så hårt satta att det känns omöjligt för den 53-årige Otomo att mätta oss i samma utsträckning som med Akira. Det går inte att frånse att oberoende av allt hokuspokus och de tusentals timmar tecknarna har spenderat på de 180 000 bilderna och de 400 3D-scenerna och trots att regissören, precis som i den egna
Roujin Z, tänkvärt upplyser oss om teknikens roll i tillvaron, så kvarstår faktum att Steamboy under sina 121 minuter, när nyhetens behag väl har satt sig, hinner gå från fabulöst vacker, via tänkvärd, till direkt kolaseg.
Steampunk är en genre som gemene svensk inte är bekant med, men är i runda slängar sci-fi satt under den industriella revolutionen, där ångtekniken används för att driva alltifrån flygmaskiner till gigantiska mechasuits. Tänk
Rocketeer eller
Jorden runt på 80 dagar.
