Åsyftandes Perfect Blue hostade en recensent för tio år sedan ur sig att ”If Alfred Hitchcock partnered with Walt Disney, they’d make a picture like this”, en tagline som är både frestande och lätt att hålla med om. Om man vill göra det väldigt enkelt för sig, det vill säga. Vid en direkt jämförelse är det inte ens i närheten. Snarare känns
Satoshi Kons thrillerklassiker väl hemmastadd bland andra japanska mästarregissörers icke-linjära storverk, t ex
Mamoru Oshiis Ghost in the Shell.
Du som gillar Kons senare produktioner (företrädesvis Paranoia Agent) bör definitivt inte missa genombrottsfilmen.
Utan att hon själv har något att säga till om beslutar bolaget om en helomvändning och lanserar sin 21-åriga sångerska Mima som b-såpaskådis och hon beordras lämna flicktrion CHAM. Samma dag som den nya banan inleds börjar egendomliga företeelser hemsöka henne. Det börjar smått med skumma telefonsamtal och faxmeddelanden och det blir läskigt värre då flickstackaren påträffar en fansite med en detaljerad blogg, där webbmästaren verkar känna till hennes melankoliska tankar inför karriärsvängen och Mima håller på att krackelera.
Då börjar hennes medarbetare en efter en bli skoningslöst mördade.
I denna 90-minutrare, som i själva verket är en utarbetning av en novell och först planerades som en spelfilm, får vi följa hur den flängande och identitetslöst lättmanipulerade tuggummitösen växer till den dödsförskräckta, mogna kvinnan. Det är inte helt utan att man själv känner psykosen nalkas allteftersom storytwistarna duggar en i ansiktet och verkligheten och fantasin verkar svälja varandra då Mimas tv-framträdanden och vardag vävs ihop till en mardrömslik surrealism som sträcker sina oberäkneliga grenar ända ut till den svårtolkade slutscenen.
Även om det känns som om man har koll på förloppet den första halvtimmen, naglar sig förnimmelsen av obehag fast i en likt en augustimygga i Norrland. Detta inte minst tack vare det smakfullt varierade soundtracket som bjuder på ett smörgåsbord av såväl obekymrat glättig j-pop som öde pianoklinkande, alltid lika välplacerat.
Vad gäller animationen har
Madhouse Studios doppat penslarna i pallettens mörkaste kulörer när de målar upp sin film noir och som helhet har anime sällan känts verkligare; de pragmatiska närmiljöerna och de minimalistiskt designade karaktärernas precisa rörelsescheman gör animen än idag till en av de mest realistiskt framställda.
Prisad under Fantasia Festival i Montreal, men lika fulländad som den suggestiva titeln föreslår är den dock inte, främst för att sångerskan inledningsvis känns överdimensionerat blåögd.
Jag vill avsluta med en blänkare om att Perfect Blue innehåller utstuderat - dock händelsevis befogat - våld, en omtalad våldtäktsscen och en ihållande känsla av psykisk vämjelse, som gör att den fordrar något äldre tittare – eller i alla fall att man fyllt moped, men jag vill i detsamma ge en uppriktig invit till öppensinnade som generellt inte ser på anime.
