Handling:
Någonstans ute i universum, på en rymdkropp främmande för oss, är hela världens befolkning låsta framför tv-apparaten (eller om de har tur på livekonsert) för att se planetens mest omtyckta band uppträda. I ett hav av neonljus, till tonerna av låten "One more time", dansar denna blåhyade befolkning i takt till musiken, för att sedan helt plötsligt gasas medvetslösa av en främmande grupp maskerade män. Konserthallen har hamnat under utomjordisk attack, och målet är det populära bandet. De fyra medlemmarna kidnappas och förs till Jorden genom ett maskhål i rymden. Väl på vår planet hjärntvättas de, stylas om och får helt nya identiteter. Fullständigt avskurna från sina tidigare liv blir de nu marionetter i den diaboliska Earl de Darkwoods händer, mannen som använder dem likt brickor i ett spel.
I rollen av deras manager lanserar Darkwood bandet som The Cresendrolls, och bandet erövrar lyssnarnas öron och hjärtan även på vår planet. Men i takt med bandets växande popularitet blir pressen på gruppmedlemmarna allt större. De lever livet i ett mystiskt dis, och har ingen rätt till sina egna liv. Samtidigt som de exploateras till bristningsgränsen tappar de dessutom gradvis lusten att skapa musik och deras livsgnista dämpas allt mer. Deras hopp står till Shep - musikfantast, avståndsförälskad i basisten "Stella" och rymdhjälte från hemplaneten, som följt dem tvärs över tid och rum i hopp om att kunna nå fram innan det är för sent.
Kul att veta:
Interstella 5555 är en anime-musikal, där dialogen uteblir helt till förmån för musiken och låttexterna. Det är ett samarbete mellan franska electronica/synthpop/house-duon
Daft Punk och deras barndomshjälte,
Leiji Matsumoto (känd för bl.a.
Galaxy Express 999 och
Captain Harlock).
Omdöme:
Interstella 5555 är en snyggt animerad film där samspelet mellan bild och ljud är nästintill perfektion. Det är en film om och kring musik, och det är spåren från Daft Punks album "
Discovery" som för hela filmen framåt. Själv är jag mycket förtjust i just det albumet, och har svårt att sitta still när jag hör det. Det är alltså inte konstigt att jag är mer än positiv till denna satsning. Men gillar du inte synthpop, electronica och mängder av blip-blop invävda i mjukt musikaliska slingor, och tyckte du inte om Captain Harlock och
Starzinger när det gick på tv, då är antagligen inte Interstella 5555 något för dig.
Jag tycker dock det är klart värt en titt. Inte någon gång under filmens 68 minuter tycker jag att det är tråkigt. Jag tycker om det precis som det är – dialogfritt. Bild och ljud kompletterar varandra, karaktärerna och miljöerna framhäver låtarna.
Interstella 5555 är kanske inte det man skulle kalla för banbrytande, men det är ett unikt samarbete som känns både fräscht och nytt, samtidigt som det lyckas ge en mysig och underligt nostalgisk känsla.
