av Mia Ikumi
Handling:
Tolvåriga Berry Shirayuki är glad och sprallig, bor med sin pappa och är bästa vän med grannpojken Tasuku. Berry tycker att hon är en helt vanlig tjej som uppskattar de små sakerna i livet. Som en söt skoluniform, fint väder och kakor till exempel. Men när hon en dag besöker Café Mew Mew, ställs hennes liv på ända. Café Mew Mew är egentligen basen för tjejerna i
Tokyo Mew Mew, de magiska flickorna som tidigare räddat Tokyo från utomjordingar. Trots att de varit med på tv och blivit kändisar så har ingen fattat att tjejerna deltidsjobbar på caféet. Under sitt besök råkar Berry snubbla rätt in i ett experiment, och precis som de andra flickorna får hon sitt DNA omgjort. Men istället för att ihopmorphas med ett utrotningshotat djur som de andra fem, blir hon den första Mew Mew som får i sig två djurs gener!
Det blir mycket för Berry att hantera och hon får inte mycket tid till att anpassa sig. Att det finns utomjordingar att slåss mot, jobb och skola att ta hand om och relationen till Tasuku att begrunda är ju en sak. Men Mew Mew–tjejernas största problem just nu är deras nyfunna fiender, St. Rose Crusaders, vars mål är att göra om världen till vad de själva tycker är en bättre plats.
Kul att veta:
Tokyo Mew Mew a la mode är en fortsättning på två volymer till serien Tokyo Mew Mew.
Mia Ikumi står denna gång för både bild och text.
”a la mode” är en fransk term som betyder ungefär ”efter rådande mode” eller ”på modet”.
I USA kan det dock även betyda ”med glass till”, vilket passar serien, där mycket centrerar kring sötsaker.
Omdöme:
För de som tyckte om Tokyo Mew Mew är det här antagligen ett uppskattat och efterlängtat återseende. Nya karaktärer introduceras medan många finns med sedan innan. Det är fortfarande mycket vänner och pojkvänner som gäller och stilen är detsamma som tidigare.
Tyvärr är handlingen tunn och platt. Det kan bero på att det inte är Reiko Yoshida som skrivit texten denna gång. Det kan också bero på att man egentligen inte haft något särskilt att berätta, vilket lett till att texten känns ihophafsat.
Det är synd att all miljömedvetenhet som var det annorlunda inslaget i Tokyo Mew Mew, helt förbisetts i Tokyo Mew Mew a la mode. St. Rose Crusaders måste dessutom vara bland de mest intetsägande skurkarna jag någonsin stött på. Det ända som får mig att reagera alls är att deras ledare, Duke, klär sig i en dräkt som får honom att likna en Ku Klux Klan-medlem. Vad man tänkt när man ansåg att det smaklösa klädvalet var en bra idé, eller hur man kunde tycka att skapandet av Crusaders var lyckat, övergår mig totalt.