Välkommen till 106 minuters sliskromansdrömmeri, baserad på den välkända historien av
Kosuke Fujishima, som cementerade en plats i din japanhylla med den ursprungliga mangan
Ah! Megami-sama.
Handlingen är lika välkänd som den är absurd: Efter att ha ringt fel då han skulle beställa hem mat får ynglingen Morisato Keicchi kontakt med den rådjursögda gudinnan Belldandy. Han erhåller en enda önskning och ber om att den unga gudinnan ska bli hans flickvän. Sedan dess är de oskiljbara.
År 1993 gavs den första
OAV:n baserad på Oh! My Goddess-universumet ut i fem delar. Långfilmen är en direkt fortsättning på OAV:n, som är ytterst kronologilojal. Med smidiga hänvisningar förklaras den grundläggande bakgrundshistorien för nykomlingar. Detta fungerar förträffligt då filmen inleds med att Belldandy glömmer att hon någonsin har träffat Keiichi (vad en psykolog skulle kalla
svår minnesförlust). Hennes mentor Celestin söver ner henne för att via henne föra in ett virus i gudarnas bas, The Goddess System. Hon får, likt nybörjarna, lära känna Keiichi och de andra karaktärerna på nytt.
Samtidigt är Keiichi mitt i att ladda upp inför en motorcykeltävling, där Belldandy skulle ha suttit i sidovagnen. En ersättare måste väljas och det är som upplagt för rivalitet bland de övriga kvinnliga figurerna. Huvudfrågan är dock huruvida Belldandys kärlek för Keiichi kommer att visa sig stark nog att förstöra Celestins illasinnade planer.
Utsidan på förpackningen bjuder på ett ytterfodral med en lockande glittrigt holografisk design. Vi sätter igång skivan och
supén är spetsad till kanten med en handling lika förutsägbar som potatis med brunsås.
Vi bjuds på propra scenarion och ett oväntat actionpackat slut, dock helt utan originalitet. I sann ”boken-var-bättre”-anda säger jag att den där halvljumma komiska inspirationen från Fujishimas originalmanga gjorde huvudkaraktärerna betydligt mer tilltalande.
Idag upplever jag filmen på sin höjd som stämningsfullt mysig, men då den lanserades för snart sju år sedan var animationen av högsta klass och jag vill än idag ge tummen upp för filmmusikens kvalitetsstråkar och de japanska röstskådespelar insatsen, som håller oklanderlig standard.
Det här är en romantisk komedi av det äldre sorten, en utdöende genre, med en inknycklad motorcykelhistoria för att ha en ursäkt att ändå tilltala manliga tittare.
