Efter att ha genomlidit den möjligtvist mest påfrestande inledningslåten denna halva av 00-talet, kastar jag mig, tillsammans med en låda vit skabbchoklad, an ett komplett 49-avsnittsmaraton om de två främsta pizza-ätande tonårshjältarna sedan
ninjasköldpaddorna.
Med mottot att fixa tillbaka det som i stort sett vem som helt förlorat, vare sig det är försvunna Van
Gogh-tavlor och
stradivariusfioler eller försvunna små mjukiskatter och föräldrar, jobbar den konstant
nikotininhalerande Midô-Ban och hans kompanjon, den hyperaktiva Ginji Amano, med att hitta frilansjobb inom sakletarområdet.
Den första längre följetången drar igång vid avsnitt tio. De två distinkta antihjältarna har återförenats med gamla vänner och gänget har växt till stadiga sju återsamlare. Äventyret förblir lika färgfullt, men man kan nu urskilja en alltmer dunklare underton då personernas, ofta tragiska, bakgrunder avslöjas. Efterhand som gruppens sökande efter något som kallas ”IL” drar ut på tiden saknar man slapphumorn och de cyniska cafédialogerna från de första avsnitten.
De två huvudpersonerna ger ett starkt humoristiskt, likväl flackigt och otryggt, första intryck. Detta med tanke på att deras specialkrafter känns som tagna helt ur tomma intet; den f.d. gängledaren Ginji med sin förmåga att generera elektricitet i miljontals volt och den Elton John-brillor-prydde Ban med sitt ormbettsgrepp och förmåga att skapa överväldigande
hallucinationer. Men det är oundvikligt att två såpass sköna, konstant panka slackerhjältar inte har växt fast på en efter ett dussintal avsnitt.
Animation ligger kvalitetsmässigt på förutsägbar standardnivå och i musikväg kommer du att få höra såväl inspirerande porrfilmsfunk som jazz. I samma potpurrianda bjuder GetBackers som helhet på en härlig genremix av action,
chibi och blodsprut i en någorlunda välbalanserad symbios. Likaså är även det breda persongalleriet en brokig skara ärketypiska
rollspels-filurer, men varenda en av de trådsmala återsamlarna lyckas kännas angelägen. Samtliga kvinnliga karaktärer har en byst större än fjolårets
halloweenpumpor, men även
Schyman skulle nog kunna förbise det övertrampet, då det oftast är någon av damerna som visar sig vara den största
strategen.
Trots underbältet-humor och en smula homoerotik mellan raderna, är GetBackers mindre vuxenorienterad - eller ska jag kanske säga mindre stilfull - än vad jag hade förväntat mig. Går man vidare med lupp ser man att tv-serien innehåller en del omdömeslösa detaljmissar - men som förvisso känns passande charmfulla. Sålunda är vi framme vid varje recensents ständiga dagsbryderi; ska man recensera serien för vad den är eller för vad den borde vara? Idag väljer jag det förstnämnda.
Du som gillar
GTO eller
Lupin III kan finna guldkorn i GetBackers.
