av Koge-Donbo
Jag har en viss hatkärlek till Koge-Donbo. När hon känner för det har hon en fantastisk tecknarstil, förvisso väldigt stereotypiskt med små, oproportionerliga figurer med tefatsstora ögon, men bilderna är fyllda med känsla och liv. Men lika mycket som hon gillar att göra vackra illustrationer verkar hon älska att rita slarviga, hafsiga sd-figurer, även de fyllda med känsla och liv förvisso, men de är så långt bort från hennes annars stilrent vackra illustrationer man kan komma.
Nu säger jag inte att det är fel med att rita i sd-stil, snarare tvärt om, det kan vara mycket underhållande i rätt situation. Ibland fungerar det väl för Koge-Donbo, men ibland faller det bara platt. Kamichama Karin är ett sådant fall där det bara faller platt.
Karin är föräldralös och hennes enda riktiga vän är katten Shi-chan, som dör.
Som om inte det vore nog är Karin rätt värdelös på allt hon tar sig an, skolan går inge vidare, hennes faster bara skäller på henne och ingen verkar vilja förstå hur ledsen hon är.
Men allt ändras dagen hon träffar Himeka och Kazune. Det visar sig att ringen hon fått ärva av sin mor inte är en vanlig ring, utan ger henne kraften att förvandla sig till en gudinna. Men ringen för inte bara goda ting med sig, utan drar även till sig skumraska typer som vill stjäla den.
Jag vet inte om jag ens vill påstå att det kändes som att Karin hade potential från början. Efter att ha läst första boken lämnades jag med en ”Jaha”-känsla i stil med ”Var det bara det här?”. Men jag hade fortfarande i minnet att
Pita-Ten hade börjat svagt men artat sig till något riktigt bra, men tji fick jag. Karin artade sig aldrig. I stället var det en kaosartad blandning av nonsens av den sämre sorten. Teckningsstilen är som en bergochdalbana, ena stunden väldigt stilfull, tilltalande och noga genomtänkt för sedan växla till att se väldigt billig och hafsigt ut, som om det plötsligt blivit brist på tid och alla detaljer fick sumpas. Blanda sedan in en massa omotiverade sd-bilder, som inte bara förstör stämningen som byggts upp, utan också är ytterst förvirrande.
Den subtila, men väldigt genomtänkta karaktärsutvecklingen som fanns i Pita-Ten är som bortblåst i Karin. Här känns hela persongalleriet överdrivet klichéartade, alla är dragna till sin yttersta spets och är väldigt naiva i sitt tänkande. Det är som att hon gett alla personer varsitt karaktärsdrag och tunnelseende.
Jag vet inte om det är en ursäkt för att Karin är en rätt fånig (och dålig…) serie, men Koge-Donbo själv har sagt att serien baserades på en replik som hon tyckte var så dålig och fånig att hon måste göra en miniserie på det. Dessvärre fattade Koge-Donbo tycke för serien och fortsatte med den. Vad var det för replik då undrar ni?
”I am God!”
Cheezy? Oh ja, och serien håller samma klass. Med andra ord lyckades Koge-Donbo bygga upp en serie runt en fånig replik. Grattis…
Det här är inte en serie jag skulle vilja rekommendera någon. Okej den är inte regelrätt genomusel, den har sina stunder, det kan jag erkänna. Ibland känns det faktiskt till och med som att den är på väg någonstans, för att sedan rasa och bli förvirrande och fånig igen.
Är du en Koge-Donbo fantast och redan läst allt annat av henne kan den här fungera i brist på bättre, men förvänta dig inget mästerverk. Men om du inte är fantast skulle jag säga att det finns bättre saker att lägga sina pengar på.
