av Koge-Donbo
Om en okänd flicka kom instormandes från ingenstans och sa till dig att hon ville återgälda en tjänst du gjort henne, vad skulle du göra då?
Ren har inte en aning vad han ska göra, och vill mest bara sjunka genom jorden då Kokon kommer instormande i klassrummet utropandes hans namn. Ren är nämligen en bondtölp som flyttat till storstaden för att plugga. Han gör sitt bästa för att hans klasskompisar inte ska veta hans egentliga ursprung och att han egentligen är en nörd, en monsternörd.
Allt han vill är att alla ska tycka att han är cool, speciellt vill han att Himeka ska tycka det. Men att spela cool framför alla försvåras radikalt när Ren får klängiga demoner efter sig, som dessutom gör allt för att vinna hans gunst, trots att de knappt vet något om den mänskliga kulturen.
Det var med en viss reservation jag tog mig an att läsa Kon Kon Kokon. Efter att ha blivit djupt besviken på både
Kamichama Karin och
Yoki Koto Kiku hade jag tappat det mesta av min tilltro till Koge-Donbo. Döm min förvåning då Kon Kon Kokon visade sig vara lovande, efter enbart en volym. Det mesta jag läst av Koge-Donbo brukar oftast vara rätt segstartat, känns som det är mest fluff utan något vidare djup. Nu sitter jag inte här och säger att Kokon visar tecken på att vara en manga av episka proportioner efter bara en bok, men den håller i alla fall bra mycket högre klass än de två serier jag nämnt ovan.
Kokon håller Koge-Donbos sedvanliga schizofrena blandning av vackra illustrationer och livliga sd-figurer, och det fungerar relativt bra trots allt. Visst går det till överdrift som det brukar göra i hennes serier, men det känns i alla fall mer passande här. Serien känns inte som att den försöker hålla samma seriösa och djupa ton som gärna färgar Koge-Donbos serier, utan verkar vilja hålla sig mer lättsam. Men det skulle inte förvåna mig om det tar en vänding senare, det är det som brukar hända med hennes serier när man skalar av allt fluff.
Ett annat återkommande tema är, inte bara att figurerna i serien är barn, utan också att det har något ”skumt” förflutet. Ren är, som nämnt ovan, en bondtölp, men vill inte berätta det för någon och han verkar dessutom ha glömt vissa delar av sin barndom. Visst är det lite tråkigt att Koge-Donbo alltid spelar på samma kort när det gäller hennes figurer, men det känns ändå inte tradigt, än i alla fall.
En annan lustig grej som kan nämnas, på tal om återkommande saker, både Kazune och Himeka från
Kamichama Karin gästspelar i Kokon, och det är inte omöjligt att andra gästspel kommer att dyka upp i senare nummer av serien.
Än så länge har bara ett nummer av Kon Kon Kokon dykt upp på den västerländska marknaden, men det känns väldigt lovande. Jag är positivt överraskad och längtar redan efter nästa nummer. Det verkar inte vara en djup, mörk manga, utan mer lättsamt fluff, vilket kan vara mycket rogivande att läsa om man är på rätt humör. Men i och med att bara en bok i serien kommit ut än vill jag inte lova att det håller sig lättsamt, som nämnt ovan har Koge-Donbo en ”ovana” att försöka få sina serier lite mörkare ju längre de går. De gånger hon lyckas göra dem dystrare lyckas hon väldigt väl och man får vara beredd med näsduken. Kon Kon Kokon har i alla fall fått en lovande start, och förhoppningsvis håller det hela vägen ut. Rekommenderas till alla som vill ha något lättsamt och sött att läsa under sommarens regniga dagar.
