Igenkännandefaktor säljer. Det är lättare att lansera ett redan etablerat varumärke än ett helt nytt. Det är därför många mangaserier kommer i animerad form. Så även det här inspirerade försöket till konstverk, baserad på en historia av
CLAMP, den genomgående kvinnliga skrivarstudion.
Det är 1999 igen och Tokyo ska till att bli skådeplats för millenniumuppgörelsen mellan Dragons of Earth och Dragons of Heaven, där de förstnämnda figurerar filmens ondingar då de vill utrota människan för hennes skymfande av moder Jord. Dragons of Heaven vill istället försvara civilisationen.
I mitten av allt finnes 15-årige Kamui, den utvalde, som står inför ödesvalet att besluta sig för vilken av de gudalika härarna han ska ansluta sig till. Han missar att rädda flickan han säger sig älska och tvingas göra val strikt emot sin egen etik.
Den tryckta förlagan är skapad av den omtyckta gruppen CLAMP, men filmen är regisserad av Rintaro, känd för animatiserandet av mangaguden Osamu Tezukas storverk
Astro Boy och
Kimba the White Lion.
Dessvärre har legendaren pressat hjärncellerna ett varv för mycket när det kommer till X och vomerar ut en handlingsutveckling svår att ens återberätta. Medan handryckt Bondfilm börjar med ett kort, actionpackat scenario som får tittaren välpeppad, inleds X med ett huvudbry till scen som uppmanar tittaren att förbereda sig på fortsatta kvasipsykologiskt ältande. Det blir inte bättre senare heller, då resten av filmen, precis som den efterföljande TV-serien, är fullsmockad av fragmentariska flashbacks och ångestfyllda drömmar.
X präglas av
3x3 Ögon-komplexet; att berättandet i mangan (X/1999, utgiven på svenska i Cobra 1991) sprang hästvarv innan alla volymerna var utgivna och i filmen ska allt återbearbetas under hundra högkoncentrerade minuter. I detsamma kysses allt vad karaktärsutveckling heter hejdå. Att detta har försökt lösas genom faktafyllda tarotkort i extramaterialet kan aldrig bli bärkraftigt nog för den som inte har läst mangan.
Det är inte ovanligt att animeer upplevs som överstimulerande. Berättelsen eller dialogerna kan vara så pass mättande att de direkt avskräcker sina tittare, som märker att det vare sig finns rum för egna tolkningar eller identifikationer. X känns som en haltande bromskloss proppad av tidstypiska psykklyschor som staplats på rad.
Men den gotiska animationen av
Madhouse är imponerande; CLAMPS vackra tecknarstil dras till sin yttersta spets, med blodet och körsbärsblomningen som främsta dragplåster.
Röstskådespelaren Tomokazu Seki gör ett utmärkt jobb att fånga ångestkvalet i Kamuis röst. Den stråkinställda ambivalenta musiken av Harumitsu Shimuzu håller sig stilfullt underordnat, även i de välflytande fightscenerna, där ett flertal av Tokyos kända byggnader för övrigt får sig en rejäl käftsmäll. Jag ger även ett plus för minnesvärda sluttemat ”Forever Love”, framförd av X Japan.
Lägg till ett poäng om du ser anime bara för den visuella tilldragelsen.
