Satoshi Kon under de senaste åren formats till den tecknade världens egen
David Lynch. Sedan sin filmdebut för tio år sedan med stilbildande
Perfect Blue har huvudbryregissören nummer ett lyckats tränga längre in i sina karaktärers huvuden och samtidigt blivit bättre på att blottställa insidan för tittaren.
Ofta är själva berättelsen i hans verk inte särskilt anmärkningsvärd och ställer sig mer än gärna blygsamt underordnat till själva berättartekniken, vilket var fallet redan i den av undertecknad hyllade
Paranoia Agent. Den pensionerade Chiyoko Fujiwara var en gång en av Japans främsta skådespelerskor och hon finner nuet det rätta tillfället att återge sin levnadshistoria. Lotten faller på dokumentärmakaren Tachibana och den komiskt ovillige kameraman Kyoji. Legendareskan ger ett gemytligt intryck på det lilla teamet och tar dem med på en epoksurfande saga.
En snöfylld kväll räddar en ung Chiyoko en upprorsmakare från polisen genom att peka dem åt fel håll. Främlingen ger henne en gåtfull nyckel innan han försvinner in i skuggorna.
Som genom magiska kryphål låter oss Kon följa hennes tankegångar och handlingar genom åren för att återfinna mannen som blivit hennes eviga kärlek. Den förförande berättartekniken, tillika komiken, ligger i att de två lyssnarna dras in i skådespelarskans detaljerade anekdoter och filmer, vars handlingar löper parallellt med hennes livslånga letande. Sökandet i filmens värld har inga gränser utan kärlekssnyftaren sträcker sina artärer lyriskt genom tusentals år, från samurajfilm till rymdrulle.
Flera olika verkligheter staplade på hög, upp till tittaren själv att särhålla och utvärdera, är vardag som köttbullar för Kon, men här skildrar mästaren det i min mening mer explicit än någonsin, med rötter erkänt rotade i
Kurosawas Blodets tron.
Det finns få andra regissörer som drar pennans oöverträffbara möjligheter att hoppa mellan verkligheter till sin fulla spets och det känns fascinerande att se den här typen av förevisning i tecknad form. På IMDB rankas Millennium Actress bland de främsta animationerna någonsin och bidragit till att göra Kon till en av de starkast lysande stjärnorna på animehimlen. Den gammaldags melodramatiska kärleksskildringen kan sätta stora skälvan i de flesta och är i sig en påminnelse om att anime kan ha lika många målgrupper som spelfilm.
Vill du kan du analysera jordbävningarna och intervjuarnas tedrickande, annars kan du bara meditera till Chiyokos vackra karriär, som är misstänkt likt den av vår egen världs Setsuka Hara.
Även om regissören uppgett att historisk fokus aldrig var intensionen, känns återgivningarna av japansk historia och kultur strikt gedigen, så du som lånar hem Historia A efter skoltid kan se fram emot en visuell guldgruva. Men jag rekommenderar filmen till vem du än är som läst till denna rad.
