av Keiko Suenobu
Ayumu råkar svika sin bästa kompis och dövar skuldkänslorna och ångesten genom att skära sig i armarna. Ensam för första gången börjar hon sedan i en ny skola, där den söta och populära flickan Manami genast tar sig an Ayumu. Men Manamis vänskap visar sig vara dyrköpt ...
Keiko Suenobus hitserie Life, som dessutom sänds som TV-dramaserie (s.k. J-dorama) på japansk TV just nu, är en serie som har bytt karaktär under åren som den har getts ut i Japan. Serien säljer väldigt bra och låg ett tag på topp-10-listan över bästsäljande serier i Japan. Den har uppmärksammats för sina mycket aktuella budskap, om mobbing och
självdestruktivt beteende.
Det är med en nästan förunderlig känsla som jag läser den engelska utgåvan av den första volymen i Life. Jag har länge följt serien på japanska, och det är nästan svårt att känna igen serien längre, så pass mycket har den ändrat karaktär och tyngdpunkt i berättandet. Life volym 1 var Keiko Suenobus tredje pocket som gavs ut under hennes karriär som mangatecknare, och hennes teckningar är väldigt mycket enklare än jag är van vid. Teckningsmässigt är de ändå godkända, även om de inte förmår att visa upp Ayumus känslor lika väl som i senare volymer. Keiko Suenobu blir nämligen, allt eftersom, en riktig mästare på att rita svarta, explosiva bilder.
Däremot finns det aspekter av berättelsen som jag gillar mer i just det här stadiet av Life, än jämfört med delar av berättelsen längre fram. Jag gillar hur Manami, Ayumus nya vän på gymnasiet, sakta men säkert visar upp sidor som ekar falskt i jämförelse med bilden av sig själv som hon vanligtvis visar upp utåt. Man får som läsare stadigt fler och fler varningssignaler. Tyvärr håller detta spännande sätt att skriva på inte i sig, utan blir lite överdrivet under seriens gång. Miwa Ueda, som skrev Peach Girl i samma tidning som Life, gjorde samma fel med sin antagonist, Sae. Synd att behöva se Keiko Suenobu göra samma, onödiga fel. Serien börjar tidigt lida av sina alldeles för svart-vita porträtt av hur en typisk mobbare beter sig och vad som motiverar dem, vilket är mycket tveksamt framställt. Jag har svårt att acceptera bristen på diskussion om hur en mobbare föds, och vad som motiverar just Ayumus plågoande under seriens gång. Plågoanden framstår mest som en psykopat, inte som en ung gymnasieelev.
När serien Life påbörjades i Japan hade författaren tydligen tänkt skriva en kortare serie som tog upp temat självdestruktivt beteende. Just i den vevan var detta ämne tydligen ganska uppmärksammat i Japan. Tidningen som Life publiceras i, Bessatsu Friend, var nog en bra plattform att föra en diskussion angående ämnet, eftersom utgivaren Kodansha har flertalet serier som tar upp svåra ämnen med en hög grad av realism, på ett sätt som unga kvinnor kan relatera till. Senare under seriens gång utvecklar sig berättelsen till en beskrivning av mycket grov mobbing, där Ayumu terroriseras, både fysiskt och psykiskt, av sina klasskamrater. Men serien handlar framförallt om Ayumus kamp att resa sig upp igen efter att hon befinner sig på den absoluta bottnen, samt hennes kamp att lära sig att våga lita på folk igen. Detta är det element i serien som Life gör allra bäst, och jag önskar att den hade fått avslutas i tid. Men när en serie blir en hit i Japan så blir den ofelbart minst 5-10 volymer för lång. Life har sin storhetstid fram till volym 12-13 ungefär. Dit tycker jag att ni alla ska läsa.
Eftersom Life ändrar sig under seriens gång, ska man inte döma serien helt efter den första volymen. Men gillar du det du läser här, kommer du förhoppningsvis att gilla även resten.
