av Hideaki Sorachi
I en alternativ dimension invaderades feodala Japan av utomjordingar. Numera står samurajer lägst i status i det moderna samhället, där utomjordingar av alla dess slag styr och ställer. Shin är en ung samuraj, som tillsammans med sin inte allt för mjäkiga storasyster kämpar för att inte behöva stänga familjens
dojo efter faderns bortgång. Då dyker Gin upp och vänder uppochner på hela Shins tillvaro.
Gin är en ung samuraj med punkig attityd och anarkistisk inställning till allt vad regler innebär. Han förstör allt i sin väg, men banar på så sätt väg för nytt hopp i denna helknasiga värld.
Gintama är den senaste i mängden av serier från den japanska tidningen Weekly Shonen Jump som ges ut på engelska. Tidigare har jag recenserat
Eyeshield 21,
Reborn,
D Gray Man samt en serie från Monthly Shonen Jump,
Legendz och från Shonen Sunday (känd för Conan och Inuyasha),
Kekkaishi. Jag har alltså läst en himla massa, hyfsat nyutgivna, pojkserier det senaste året.
Problemet med att läsa första volymen av just en Weekly Shonen Jump-serie är att de, för att inte bli nedlagd i förtid (ett öde som drabbar nästan alla nya serier som börjar i tidningen om de inte blir populära bland läsarna), vräker på med energi, monster, magi och slagsmål. Kapitel ett börjar alltid på 200%, och fyller sedan, om den blir tillräckligt populär för att få fortsätta mer än 10 kapitel, på med detaljerna. Det är förstås inget som tecknarna kan hjälpa. De måste jobba efter de förutsättningar som finns, men som en äldre mangaläsare tröttar det ut mig lite grann, i ärlighetens namn. Som tur är har Gintama ett upplägg som är ganska annorlunda innehållsmässigt, om än en strukturmässigt.
Gintama bygger mycket på sin snabba och smarta dialog. Den är pepprad med referenser till populärkultur och
metaskämt (skämtet om att en sida manga motsvarar en lång tidsrymd för en mangatecknare är väldigt roligt). Det fungerar tyvärr inte riktigt i översättning. Jag kan mer eller mindre räkna ut hur det måste ha låtit på japanska, och tror att tempot fungerar bättre i dialogen i den utgåvan. Men det fungerar ändå tillräckligt väl på engelska för att man ska kunna läsa Gintama med behållning. Förhoppningsvis kommer översättaren in i rytmen med tiden, och berättelsens vara eller inte vara (som översatt manga) står och faller i värsta fall med hans insats.
Berättelsen i sig, om den lite punkigt trotsiga samurajen omgiven av utomjordingar, funkar bättre, även om jag efter två genomläsningar tvingas inse att det här inte riktig är min kopp grönt te. Kanske hade jag tyckt bättre om serien om jag hade läst den när jag var yngre. Nu så här i efterhand är det nog bara Reborn och Kekkaishi som jag känner för att läsa vidare i av alla dessa pojkserier. Trots detta kan jag ändå rekommendera den här serien till framförallt pojkar (och flickor som gillar Shonen Jump-serier) i 12-årsåldern och uppåt. De har nog högre smärttröskel än vad jag har.
