Prins Arren är en ung man härjad av inre demoner, dessa stundtals så fysiska att han tappar kontrollen över sig själv. Detta leder till att han en dag råkar döda sin far, och han måste ta till flykt för att inte bli åtalad för mord.
Utmattad och vilse irrar Arren runt i öknen, han tror hans tid är kommen men hjälp dyker upp från oväntat håll. En trollkarl vid namn Sparvhök tar sig an Arren, och tillsammans med Sparvhök ger sig Arren ut på ett äventyr som kommer att förändra hans liv.
Tales from Earthsea är snygg, det är inte visuellt nyskapande, men den är trots det väldigt vacker att beskåda tillsammans med sin smått överdådiga musik. Många scener med panoreringar över öppna landskap men även små detaljer är väl genomtänkta. Att Earthsea är väldigt vacker går inte att missa, men en film kan inte stå på enbart det visuella.
Som film baserad på en förlaga är denna lika usel som
Howls Moving Castle. Man ska inte se denna i hopp om att få se en film baserad på
Övärlden. Detta är, likt Howls, ett hopkok av olika händelser och namn från fantastiska förlagor som nu måste stå i skamvrån. Det känns verkligen som någon har tagit Le Guins verk och lagt det i en mixer och hoppats på att det bästa från alla böcker skulle blandas ihop till något ännu bättre, men istället blev det pannkaka av allt.
Precis som Howl är filmen förvirrande vare sig du läst böckerna eller inte. Har du inte läst böckerna känns det mesta ologiskt, handlingen skuttar fram, den hoppar från det ena till det andra utan att ge några egentliga förklaringar. Har du däremot läst böckerna kommer du förundras över varför allting är så konstigt.
Men om man ser det som en film som inte är baserad på en bok?
Personligen tyckte jag Howl var en ologisk skitfilm som inte ens skulle varit bra om jag inte läst
boken, men någon dag ska jag ge den en andra chans, i och med att jag vet med mig att jag tyckte om förlagan för mycket, vad de än gjorde skulle det blivit fel. Med Övärlden hade jag inte riktigt samma relation, då böckerna inte betyder lika mycket för mig som Howls gör. Trots detta känns inte Övärlden som en film som riktigt kan stå sig ändå.
Som jag nämnde ovan är mycket av handlingen ologisk, och det ges inga bra förklaringar. Inte heller persongalleriet känns roligt. Personerna i filmen får gänget i Sagan om Ringen att framstå som mångsidiga och djupa. I Tales from Earthsea är du antingen genom ond med mörka kläder och bor i onda slott eller otroligt god och gillar att plantera grönsaker. Inte ens Arren som ska framstå som en mycket förvirrad och vilsen ung man, som inte vet om han är ond eller god, undgår att bli en nidbild av den cliché-artade unga hjälten som egentligen inte vill vara hjälte.
Tales of Earth Sea ligger absolut inte i samma klass som tidigare Ghibli filmer, jag skulle nästan säga att den är deras svagaste. Den är inte totalt värdelös, utan fungerar som underhållning en regnig kväll, om inte annat för att den är vacker att vila ögonen på. Men jag vet inte om jag skulle säga att den är ”bra”.
Däremot känns det lite väl hårt att Goro Miyazaki, Hayao son och filmens regissör, fick japans motsvarighet på ”the Razzie Awards”, kalkonpriset, både i kategorin ”Sämsta regissör” samt ”Sämsta film”. Men jag är å andra sidan inte heller förvånad över att Ursula K. Le Guin själv inte var helt lyrisk över filmen.
Trots allt det negativa så är filmen ändå värd att se, speciellt om man är sugen på animerad high fantasy av det mer episka slaget, i stil med
Record of Lodoss War och
Twelve Kingdoms.
