Kan du inte få nog av elevrådet? Inte japanska mangatecknare heller – och när man ser vilket elevråd det handlar om, är det lätt att förstå varför!
Invisible Boy utspelas på en exklusiv privatskola och elevrådet består av de allra vackraste och intelligentaste eliteleverna – som förresten är pojkar allihop, för Ouka Academy råkar vara en pojkskola. Upplägget bör tilltala de flesta yaoiälskare och de lär inte bli besvikna med denna fina lilla serie.
Hotaru Odagiri, som också har illustrerat den populära boys love-serien
Only the Ringfinger Knows, släpper med Invisible Boy sin första egna manga på engelska. Det är en riktigt lovande debut, även om miljön känns lite kliché är hennes figurporträtt varma och serien har ett djup som många boys love saknar.
I centrum står Yuushi, superdupersnygg elevrådsordföranden (av tjejerna i seriens reaktioner att döma, har Touga från Revolutionary Girl Utena fått en värdig rival för titeln som sexigaste ordförande) och Nagi, en av undersekreterarna. Yuushi är redan från början ganska intresserad av Nagi, men denne är tyvärr både väldigt naiv när det kommer till kärlek och väldigt, väldigt ensam och osäker. Jag kan inte sätta fingret på vad exakt som skiljer Nagi från många andra ensamma mangafigurer med tragisk barndom men jag tycker att Odagiri har lyckats framställa honom så trovärdigt som det går i en såhär romantiserad manga. Väldigt bra jobbat är det i alla fall och man inser snart att Yuushi har ett digert jobb framför sig om han ska kunna få till ett förhållande med Nagi.
Utgåvan är fin, med skyddsomslag som alltid från Juné Manga, men innehåller inte särskilt mycket extramaterial. En användbar liten karta över vem som gör vad i elevrådet får vi som tur är på första sidan, för alla de vackra pojkarna ser otroligt lika ut på vissa sidor. Och det är ganska många namn att hålla i huvudet just i början. I övrigt är teckningarna helt okej, välgjorda men inte direkt strålande. Det märks dock att Odagiri har utvecklats sedan Only the Ringfinger Knows. Ansikten är nu mer symmetriska och linjerna flyter bättre.
En av sakerna jag tycker om med Invisible Boy är att det inte som så ofta bara handlar om två personer (och eventuellt en rival) utan att man även anar lite vänskap från de andra personerna i elevrådet.
Eller utanför; Yuushis knäppa kusin Seiji är en tokig(t) blyg person med drag av Ayame och Ritsu från
Fruits Basket. Ett släng av personlighetsklyvning som är kul i små doser, även om Seiji blir lite jobbig i längden.
Men det viktigaste i en boys love manga är att man orkar engagera sig i huvudpersonerna och det känner jag definitivt är lätt att göra med Invisible Boy. Jag vill veta mer om Yuushi och Nagi och jag hoppas att de blir lyckliga tillsammans, men inte för fort bara…
Den amerikanska åldersgränsen på 16 år känns ganska överdriven, det har i första volymen inte ens tagits av några skjortor. Jag tror att bara man är gammal nog att vara intresserad av pojkar som gillar pojkar, är den här mangan lämplig läsning.
