Jag har aldrig varit med om en serie som tagit de mest vardagliga delarna av en handfull elevers skoltid, för att av det lyckas med något så skruvat underhållande som Azumanga Daioh. Det är en anime som fått mig att skratta högt så många gånger om, att den har en särplats på hyllan. Den varma nästan hemtama känsla som genomsyrar hela serien gör de utflippade situationerna, ansiktsuttrycken och kommentarerna ännu skarpare i kontrasten, och lyfter serien utöver det vanliga.
Centralt för berättelsen är vänskapsrelationen mellan några gymnasietjejer av helt skilda karaktär: den mycket yngre men smartare Chiyo, som till sin förtret tvingas stå ut med att vara både en i gänget samt klassens maskot. Den energiska Tomo vars tanklöshet är en ständig nagel i ögat hos bästa vännen Yomi, en sansad tjej med en dragning till svartare humor. Sedan har vi den svala Sakaki, som egentligen bär på en hemlig förkärlek till söta saker, och den sportiga Kagura, vars mål är att bli bättre än Sakaki i idrott, fastän denne ifråga är omedveten om rivaliteten. Och sist men inte minst Osaka, vars världsbild skiljer sig så markant från de andras att hon hade kunna komma från en annan planet snarare än en annan stad. Det är oftast hennes ständiga dagdrömmande och bisarra tankegångar som ger Azumanga Daioh dess surreala inslag.
Tittaren möter även tjejernas lärare - den spritförtjuste engelskläraren Yukari-chan och hennes vän och rival Nyamo, idrottsläraren. Dessa tvås relation till varandra och till eleverna är ibland på gränsen till hysterisk, och deras personligheter är i många fall lika Tomo och Yomis. Och så Kimura-sensei, det obehagliga slemmet. Azumanga Daioh passar i stort sett alla åldrar, om än de yngsta bör skonas från denne perversa, gubbsjuke lärares kommentarer.
Azumanga Daioh (vars titel inte har djupare mening än att det är en manga av
Kiyohiko Azuma som trycktes i tidskriften Dengeki Daioh) animerades i 2002 som 130 femminutersavsnitt. När serien avslutades i september samma år, satte man ihop allt till en säsong på 26 episoder, nu komplett med start- och slutteman, men man behöll även namnen på vart avsnitt som en form av kapiteluppdelning.
Berättartekniskt är animens upplägg suveränt. På 26 avsnitt har man lyckats skildra tjejernas hela gymnasietid utan att det någonsin känns krystat eller hafsigt. Deras nöjen, skolgång och de vanliga problem man har i tonåren, som att vara nöjd med sig själv och sitt utseende eller att prestera i skolan, är realistiskt tolkade och inte alls främmande för mig som betraktare. Azumanga Daioh lyckas kort och koncist kombinera galen humor, mysig vardagsdrama och nära vänskap på ett sett man varken glömmer eller bör missa.
