av
Kumiko Suekane
En dag vaknade alla män upp till en värld utan kvinnosläktet. Och plötsligt var det som att en dörr till det okända öppnats och stoff från sagor började sippra in i världen, som magi till exempel. Det dröjde inte länge förrän man upptäckte att de som var kvar, männen, sakta men säkert förvandlades till trollkarlar.
Några år efter kvinnornas mystiska försvinnande har man hittat ett sätt att hålla koll på det magiska släktet som återstår. Norinori Nippori (ja, han heter faktiskt så) är en ung statstjänsteman som arbetar för Inrikes Departementet, avdelningen för magi- och trollkarlskontroll. Det inte riktigt vad de kallas egentligen, men i stort sett vad de faktiskt sysslar med. Tillsammans med sina underliga kollegor möter han ständigt än mer underliga fall att lösa, och blir själv offret i många magiska äventyr. Men att bli jagad av drakar och själv tillfälligt förvandlas bleknar i jämförelse med att träffa en tjej i en värld där hon inte längre tros existera. Mötet med Yuki väcker dessutom nya frågor: som varför hon finns kvar och vad som skiljer henne från hennes medsystrar. Svaret på frågorna finns hos en man, men frågan är om Nippori egentligen kan lita på honom.
Once Upon a Glashma drog mitt öga till sig med sitt omslag och sin titel. Jag gillade helt enkelt konstrasten av den skrikigt rosa texten mot svartvit bakgrund, och titeln gav en ”Det var en gång”-sagokänsla. Dessutom tycker jag det är intressant med försök att få in hela historier i en mangavolym, jag är nyfiken på ifall handlingen håller utan att bli för tunn. Men efter att ha läst ut Once Upon a Glashma, känns det mer som ett ”Jaha”. Inget mer, inget mindre. Det är inte så att den inte tillfredställer min nyfikenhet, utan snarare att den inte lyckas få mig nyfiken från första början. Visserligen ser innehållet bra ut, men det är ändå så intetsägande, för boken är varken bra eller dålig, varken spännande eller rent ut tråkig. Mysteriet besvaras men bara knappt och ytligt. Man får ett svar på vad som hände och varför, men inte alls på hur, och det drar verkligen ner på resultatet. När jag läst ut berättelsen kan jag heller inte dra till minnes något annat som liknar den, även om det längst bak finns en bakgrundsbeskrivning till varför boken heter som den gör och lite vad som gett upphov till den.
Det ända som känns helt säkert är att jag inte rekommenderar Once Upon a Glashma för de yngsta. Men vid närmare eftertanke rekommenderar jag den inte för någon över huvud taget, för det finns så mycket bättre att läsa än att ta sig igenom något som inte lämnar några större intryck alls.
