Kugayama, en musiklärare som aldrig tidigare från hjärtat har brytt sig om sina elever, börjar ge en av sina mer lovande elever extra musikteoretiska lektioner i solmisation, konsten att namnge toner på gehör. Hans protegé visar sig ha problem hemma med sin mor, en högt rankad värdinna i Tokyodistriktet Ginza, och dennes nya älskare. Han börjar anförtro sig för sig musiklärare, och när modern blir inlagd på sjukhus efter en stresskollaps låter Kugayama honom tillslut flytta in hemma hos sig. Först går allt bra, men allt eftersom börjar Kugayama känna förbjudna känslor för sin unge, naive elev.
Kul att veta:
Fumi Yoshinaga skriver både shoujo, josei och seinenmanga. Hon har fått ett flertal priser och nomineringar för sina serier och det har gjorts både spelfilm och TV-dramaserier baserade på hennes serier.
Omdöme:
Jag är sedan länge en stor beundrare av
Fumi Yoshinagas serier. Men i Solfege kände jag att det var något väsentligt som saknades för att jag verkligen skulle kunna ta till mig berättelsen. Nu tycker jag personligen bäst om hennes verk utanför yaoi-genren, men även hennes yaoiserier brukar ha mer flyt och knasig humor än vad Solfege har. Förklaringen kan kanske ligga i att serien är en av hennes lite äldre verk och fortfarande är lite grovhuggen i karaktärisering, humor och relationsskildringar. Det var trots allt kul att se hur mycket hon har utvecklats som mangatecknare sedan Solfege.
Det jag tyckte skadade läsupplevelsen allra mest var att berättelsen kändes väldigt hoppig, för att inte säga felstrukturerad. Tiden hoppade fram lite hux flux och hoppade mer än en gång över just de delar av berättelsen som jag som läsare hade varit intresserad av att veta om vad gäller de två huvudpersonerna. Sedan tyckte jag att det hade varit intressant om fler av bokens kapitel hade varit skrivna ur den unge elevens perspektiv. Jag upplevde honom som en mer intressant karaktär än den cyniske Kugayama, hans lärare. Efter att ha läst några kapitel ur lärarens synvinkel kändes det nästan lite märkligt att hans elev faller för honom.
Kugayama känns dock lite som förstadiet till flera av figurerna i Fumi Yoshinagas senare verk. Hennes sinne för ironi och besk humor återfinns i åtminstone en eller flera av karaktärerna i alla hennes verk, och har blivit något av hennes signatur. Det är faktiskt sällan man stöter på serietecknare i Japan som förlitar sig så pass mycket på ironi och sarkasm, vilket kanske är just anledningen till att hennes serier brukar fungera så bra för mig som västerlänning. Sötsliskiga romanser är inte direkt Fumi Yoshinagas bord.
Solfege är på det stora hela en halvkul men lättförglömlig historia, som var borta nästan lika fort som jag hade läst den. Den är dock helt ok som lättsmält läsning en regning eftermiddag om inte annat.
Åldersrekomendation:
Den här serien passar bäst för lite äldre läsare.
Liknande titlar (om du gillar den här kommer du nog att gilla följande):
Flower of Life
Antique Bakery
Gerard & Jacques
Gravitation
Titeln finns inte på svenska.
