Vissa saker är i ständig förändring. Japansk light-ecchi-anime är inte en av dem. Genren är snarare en tidsficka som lever kvar i sitt eget smaklösa koncept. Regissören bakom ostiga
Cyberteam in Akihabara har sannerligen gjort det lätt för sig då senaste serien utspelas på en flickskola. Möt Girl’s High.
På privatskolan i Tokyo får vi följa sex nyblivna högstadietjejers brokiga vardag där man är sedvanligt cyniska mot varandra (med den ivriga Eriko i spetsen) och ventilerar snygga killar på det lokala hamburgarhaket i Shinjuku. Ungefär så. Inget mer. En bagatell bara; Fenomenet fan service är den verkliga huvudrollen. Guppande bröst, skämt om pubishår - check och check. Sexanspelningar är inte ens en fjärdedel av sanningen i denna lättflörtade värld där panty shots tycks stå som starkaste köparargumentet.
De 13 avsnitten är baserade på shoujomangan
High School Girls och är i sig officiellt erkänd som första animen att läggas ut exklusivt på nätet. Tänk vad bra det hade kunnat bli med en gedigen nätbaserad cyberpunkserie à Lain, med fräscha karaktärer skildrandes webbens vara eller icke vara. Men Nixon! Karaktärsanimationen är som bäst helt okej och som sämst långt ifrån okej med stela rörelser överlag och varierande kroppsproportioner. Det märks hur mest arbetsmöda har lagds ned på att framställa tjejernas kläder och frisyrer.
Redan i första avsnittet fick jag en lite fadd smak i munnen, men den krystade strävan att avrunda komedier med en allvarlig slutkläm (hey! t.o.m. Seinfeld försökte) gör att serien faller pladask då tjejerna inte är redo att bemöta den dramatik som påtvingat präglar den tredje volymen. Visst blir det dynamik mellan ärkekaraktärer som den hysteriska galningen och den tillbakadragna bokmalen, men då tjejerna är tvådimensionellt framställda med tungan i fel mun och inte lyckas leverera någon som helst älskvärdhet, blir summan av kardemumman snarast en studie i menlös menlöshet. Det blir bara sökt, ytligt och barnsligt - jag kan verkligen känna hur jag blir lite dummare för vart avsnitt.
Visst finns det humor i den narcissistiske klassföreståndaren och i ett par andra guldkorn i soppskålen. Största skrattet kom dock oväntat i form av metahumor från den fjärde dimensionen då undertexterna, helt utan förvarning, löd "The translator refuses to translate the rubbish she is talkning". Den rebelliske översättaren lyckades möjligen dupera upphovsmännen – ett gäng fnissande herrar som verkar leva i en värld där såväl dåliga skämt som allvar blir bättre av blåsinstrumentbaserad cirkusmusik med pruttljud i bakgrunden.
Se hellre
Freaks and Geeks om det är en serie i skolmiljö du söker. Eller
Genshiken. Eller
The Melancholy of Harhui Suzumiya. Såvida mottagaren inte är 14 år gammal och extremt understimulerad, behöver du inte bry dig om att Girl’s High nu för första gången finns utgiven på DVD med engelska undertexter. Det här är anime av typen som ger hela etablissemanget dåligt rykte. Glöm Girl’s High.
