av Taeko Watanabe
Kaze Hikaru är ett mysigt samurajdrama som lånar många personer och händelser från Japans historia. Platsen är Kyoto och tiden en av de mer turbulenta i Japans historia, 1800-talets senare del
bakumatsu-perioden. De kejsartrogna kämpar för att öppna Japan medan shogunatets anhängare vill behålla den traditionella, isolerande politiken.
Huvudpersonen är samurajdottern Sei, som efter att hennes familj mördats förklär sig som pojken Kamiya Seizaburo. För att hämnas går hon med i vad som snart kommer bli en av Japans mest berömda svärdsmannatrupper - Shinsengumi, även kända som Vargarna från Mibu.
Seis nya kamrater kämpar främst för att behålla freden i Kyoto, men är till hennes besvikelse knappast värdiga som i idealbilderna av en samuraj, utan dräller gärna runt och super. Under den glättiga ytan har dock de flesta en passion att åstadkomma något stort och långsamt lär sig Sei se djupare in i sina vänner. Hon upplever också stridens fasor och hjärtats problem, framförallt när hon börjar bli kär i en av sina lärare.
Kul att veta
Jag är svag för historia och Shinsengumi är en grupp jag definitivt tycker om – även japanerna verkar vara ohyggligt förtjusta i dem, i alla fall att döma av mängden spelfilmer, anime och annat som finns med dem.
Mycket har dock inte översatts, men jag har försökt plocka ihop alla titlar ifall någon får mersmak av Kaze Hikaru, listan finns längre ner... Några är dock ganska ”fria” versioner av bakumatsu-tiden.
Omdöme
Kaze Hikaru har en fängslande berättelse som behandlar en väldigt spännande tid. Jag vill veta mer om vad som händer och det är roligt när man känner igen personer från andra manga, eller historieböcker för den delen.
Serien har dock ett par brister som tyvärr gör att den inte ligger mig lika varmt om hjärtat som t.ex. Kenshin. Personerna känns i många fall väldigt bleka och även de vars historia berättas mycket utförligt är svåra att verkligen bli engagerade i.
Delvis beror det på Watanabes teckningar, jag har svårt för hennes runda och ganska enkla ansikten. Stilen påminner en del om den som används i Baby and me (som gått i tidningen
Shoujo Beat i USA, precis som Kaze Hikaru) men i en gullig vardagskomedi fungerar den mycket bättre.
Stridsscener, bakgrunder och miljödetaljer är väldigt välgjorda i Kaze Hikaru, men när man inte blir engagerad i personerna som allt rör sig runt, är det svårt att ta till sig de många starka sidor som verket ändå har. Det här är såklart väldigt subjektivt – jag har hört från flera att de gillar Kaze Hikaru just för att den inte ser ut som alla andra samurajserier, så det är bara att ta sig en titt och besluta vad man tycker.
Det här är en välgjord serie, utmärkt om man vill ha en mer shoujo-version av samurajernas sista kamp eller bara är Shinsengumi-nörd. Tycker man om svärdsstrider och romantik i en väl avvägd blandning är Kaze Hikaru också att rekommendera.
Andra verk som påminner om denna manga
Rurouni Kenshin
Peacemaker Kurogane
Samurai Champloo
Tabu / Gohatto (spelfilm)
Länkar
Shoujo Beat: Kaze Hikaru - Officiella engelska sidan, har smakprov att läsa.