av Natsuki Takaya
Tohru är rar, omtänksam och dumnaiv in i absurdum. På många sätt är hon klistret som håller ihop folk. Men när hennes mamma omkommer och Tohru blir ensam och hemlös, vägrar hon att besvära andra med sina problem. Istället campar hon tillfälligt ute i skogen.
Av en tursam slump råkar skolans populäraste kille Yuki Sohma, och hans äldre kusin Shigure, svänga förbi en kväll och upptäcka henne. De erbjuder henne husrum mot att hon sköter om deras stökiga ungkarlslya. Det är ett erbjudande Tohru inte kan tacka nej till, men hon hinner knappt säga hej och kliva in i huset förrän hon bokstavligen faller över familjens stora hemlighet. Ja, egentligen snubblar hon rätt in i hetlevrade Kyo, men när han förvandlas till katt tar det inte lång tid förrän allt uppdagats…
Det visar sig att 13 medlemmar i släkten Sohma bär på en gammal förbannelse, och vid kontakt med någon utomstående av motsatt kön förvandlas de till ett djur ur den kinesiska zodiaken, det såkallade Jyūnishi. Tohru står plötsligt inför något både fantastiskt och skrämmande, men trots hot från Sohma-släktens sjuklige och maktgalne överhuvud Akito, vägrar hon vända sina nya vänner ryggen. Lojalt stannar Tohru kvar, och lyckas undan för undan luckra upp de dörrar som Jyūnishi-medlemmarna stängt om sig. Hennes milda och kärleksfulla sätt blir ett skyddsnät för de trasiga själarna, och slutligen blir Tohru den som måste rädda familjen som älskar henne.
Kul att veta
Fruits Basket började sin bana 1999 i tidningen Hana to Yume, och nådde med 23 volymer sitt slut i november 2006. Däremellan vann serien Kodansha Manga Awards för bästa shojo år 2001.
Omdöme
Fruits Basket är en underbar historia. Dess söta yttre är visserligen en indikation på vad som komma skall, och det excentriska persongalleriet och de komiska vändningarna är älskvärda och charmiga utan att någonsin bli för mycket. Men det är historien om utanförskap, om ensamhet och rädslor, och om att finna och acceptera sig själv som är kärnan i Fruits Basket. Det är omtumlande, smärtsamt, hysteriskt roligt och vackert, så som livet på många sätt är. Trots övernaturliga inslag känns Fruits Basket på många sätt äkta och överraskande ärlig.
För de som tidigare sett Fruits Basket som anime, bör avslöjas att en hel del finns kvar att upptäcka. Jag tycker däremot inte att mangan är lika snygg som animeserien. Bilderna känns ibland lite skeva och för att vara vad som antagligen är Tokyopops största shojo-titel, är bildkvalitén och trycket inte heller något utöver deras standard.
Själv tycker jag dock att animen, som avslutades när den nådde handlingen runt volymerna 7-8, överträffade mangan med lätthet. I mangan känns berättelsen, trots att mycket mer berättas och de kvarvarande medlemmarna av zodiaken introduceras, något spretig och ojämn. Mer än halvvägs in i serien avslöjas sådant som jag inte alls föreställt mig, trots att det i sig är bra att man inte vet vad man kan förvänta, var jag långt ifrån glad över en del av informationen jag tilldelades. Dessutom är jag tveksam inför att Takaya gör en sådan ansträngning till att knyta ihop alla relationer mot slutet. Visst är det bra om man slipper lösa trådar, men hennes försök till att lösa alla relationer lyckligt känns ansträngt i kontrast till den mer realistiska känslan som infann sig i seriens början. Samtidigt vill jag ju egentligen inte klaga. Jag tyckte mycket om karaktärerna, det skulle göra mig ont om några av mina favoriter inte blev lyckliga.
Har man sett Fruits Basket och inte kan få nog, rekommenderar jag såklart att man läser vidare i mangan. Mangan sträcker sig längre, och blir klart mörkare allt eftersom intrigerna tätnar och personerna blir äldre. Har man bara läst den hittills, rekommenderar jag varmt animen, som är bland mina absoluta favoriter.
Fruits Basket är en mycket mer varierad och mångbottnad serie än den först kan utge sig för att vara. Skulle jag försöka rekommendera annat som påminner om den, måste jag lyfta fram element från andra serier. Charmades man av berättelsen om Tohrus väg till att bli mittpunkten i den brokiga skaran av Sohmas, kan man slänga ett öga på
Wild Ones, där huvudrollen flyttar in hos sin Yakuzasläkting. Vill man ha ett förvandlingsdrama med ett helgalet persongalleri men med slapstickhumor och action så är
Ranma ½ mer passande. Var det istället en varm berättelse om vänskap, kärlek och en ung flicka som växer upp med förlusten av en närstående som grep en, är
Sand Chronicles en passande titel. Det finns som sagt flera titlar som har något liknande drag, men i sin helhet känns Fruits Basket väldigt egen. Trots att mangan inte föll mig i smaken så som animen, kan jag inte annat än säga att Fruits Basket är en historia som berör.
