Yen Plus är en ny, amerikansk mangaantologi som ges ut av Yen Press. Förlaget har tidigare gett ut både japanska och koreanska serier i pocket. Det här är deras första mangatidning. Resultatet är en spretig men trevlig tidning som det har östs mycket kärlek över.
Målgrupp:
Yen Plus har inte siktat in sig på en specifik målgrupp, vilket gör att den skiljer sig från
Shojo Stars, Smile Magazine (numera nedlagt),
Shojo Beat och
Shonen Jump. Den påminner snarare mer om magasin i stil med de nedlagda mangatidningarna
Manga Mania, MixxZine, Pulp och Animerica Extra. Själv föredrog jag de sistnämnda antologierna (förutom underbara Smile Magazine), men frågan är om det egentligen är ett vinnande koncept. Flera av de nämnda antologierna lades ner när manga började lanseras för specifika målgrupper. Shoujo- och shonenmanga blev tråkigt nog etablerade begrepp som serier för antingen pojkar eller flickor, även om många säkert fortsatte att läsa serier oavsett den tilltänkta målgruppen. Här har alltså Yen Plus tagit ett steg tillbaka och försökt balansera materialet till ungefär 50/50. Det är positivt. Man blandar även friskt bland olika teman.
Fördelen med det är att man som läsare exponeras för serier av många olika genrer och målgrupper. På så vis ökar Yen Press möjlighet att få fler läsare till sina olika serier. Nackdelen är att om man bara gillar en eller två serier i tidningen kanske man väljer att vänta på pocketutgivningen istället. Det återstår att se om det håller i längden. För folk som likt jag själv är allätare vad gäller manga fungerar däremot antologin alldeles ypperligt.
Koncept:
Yen Plus koncept är att samla många olika sorters serier från ett flertal olika kulturer. Den gemensamma nämnaren är sättet de är tecknade på, vilket är influerat av den japanska teckningsstilen. Yen Plus innehåller serier från koreanska, amerikanska och japanska serieskapare. Vissa serier är hyfsat välkända och finns som anime, men de flesta är helt okända för västvärlden. Man kan även läsa en serie som är ett samarbete mellan USA och Korea, då en koreansk manwhatecknare har tecknat serieversionen av ungdomsboken Maximum Ride.
Serierna är ganska olika varandra. Det finns Hellsing-kopior med massor av övervåld, en söt serie om husdjur som avbildas som människor, söta ninjapojkar, söta flickor med tefatsstora ögon, skolromans och trosfluktar i en och samma tidning. Det har jag inte sett sedan Animerica extra, Pulp och Manga Mania...
Översättning och textning:
Översättningskvaliteten är varierande. Vissa serier har översatts riktigt bra, medan andra dras med lite knaggliga formuleringar här och var. Men som helhet kändes det bra. Det stör dock lite att ljudorden, som finns kvar i sitt japanska originalformat, har två översättningar. Det görs nämligen en direkt transkribering av det japanska uttalet samt en engelsk översättning inom parentes. Det ser fult ut och irriterar mig oerhört medan jag läser.
Läsriktning:
Eftersom Yen Plus innehåller material som läses både från vänster till höger och tvärtom har man delat upp tidningen i en koreansk och amerikansk, samt en japansk del. Det gör även att magasinet får två framsidor. I det här numret föreställer den ena Maximum Ride och den andra Soul Eater.
Redaktionellt material:
Nya nummer av serier från Yen Press presenteras i tidningen varje månad. Man presenterar dessutom hela Yen Plus redaktion.
Som en liten specialare finns det även gratulationshälsningar från alla manga- och manwhatecknare som medverkar i det första numret. Det gör att man kan jämföra vissa tecknares nuvarande teckningsstil med det som är med i första numret. Tecknaren till Maximum Ride har även bidragit med en "Stop, you’re reading from the wrong direction"-sida i mitten av tidningen där man måste byta läsriktning.
Magasinet innehåller mycket reklam för Yen Press övriga serier och mangaromaner (t.ex. The Melancholy of Haruhi Suzumiya (bör komma ut i oktober 08-reds anm) och
Moon Boy). Det finns även reklam för vanliga romaner från Little, Brown and Company, ett bokförlag som har samma ägare som Yen Press.
I det här numret finns det inga artiklar, men en intervju med
Svetlana Chmakova som tecknar Night School utlovas till nästa nummer.
Sammanfattning:
Som helhet spretar Yen Plus åt alla håll och kanter. Det gör det till ett både spännande och problematiskt magasin. Å ena sidan ger det läsarna möjlighet att läsa serier som de inte skulle läsa i vanliga fall. Å andra sidan tror jag att det kan få folk att tröttna i längden, speciellt om man bara gillar en eller två av serierna. Kanske bestämmer sig folk för att vänta på pocketutgivningen istället.
Det märks dock att redaktionen har öst kärlek över projektet, så jag hoppas att de ska få lön för mödan och kunna ge ut tidningen ett tag framöver. Det är den här sortens dumdristiga men entusiastiska projekt som jag tycker om att stödja. Det vore även trevligt om Yen Plus kunde använda magasinet till att göra lite PR för alla sina andra serier. De tog till exempel över hela Net Comics katalog med manwha när dessa drog sig ur den amerikanska marknaden.
Mest uppskattade jag Nightschool, Soul Eater, Nabari no Oh och One Fine Day. Sumomomo Momomo och Sarasah var de största bottennappen. Resten av serierna kan jag dock tänka mig att läsa lite mer av för att se hur de blir. Jag gillar det faktum att Yen Plus har exponerat mig för serier som jag aldrig hade brytt mig om att läsa i vanliga fall, som Bamboo Blade och Pig Bride.
Presentation av serierna i antologin:
Den här sektionen är till för er som är intresserad av att veta lite mer om vad som finns i antologin, samt vad jag tyckte om dem. I samma anda som magasinets namn ger jag serierna plus, minus eller obestämd.
Den japanska sidan:
Soul Eater – Cool shonenmanga om en skola där ungdomarna tränas utav självaste liemannen. Serien influeras utav bl.a.
Tim Burton,
nordisk mytologi och
Twin Peaks. Finns även som ännu tuffare anime som sänds i Japan just nu. Mangan är lite fult tecknad i början men tar sig senare. Den stoltserar dessutom med en av de tuffaste kvinnliga huvudpersonerna i en shonenmanga någonsin! Betyg: Plus
Nabari no Oh – Bishounen Galore! Dessutom är de ninjor hela bunten! Serien handlar om hur ninjaklanerna har överlevt övergången till det moderna samhället genom att bli en del av det. Huvudpersonen är en helt vanlig kille som visar sig besitta oerhörda krafter, förutsatt att han kan kontrollera dem alltså. Stämningsfull och spännande serie som även finns som anime i Japan. Betyg: Plus
Bamboo Blade – Sportmanga om
kendo. Som gammal kendofantast kan jag inte låta bli att tycka om en serie som handlar om ett tjejlag i kendo! Serien är lite seg i starten men det verkar lovande än så länge! Betyg: Plus
Higurashi, When They Cry – En serie baserad på ett amatörspel som slog igenom med dunder och brak för några år sedan. Söta flickor och läskiga styckmord i en riktigt bisarr kombination. Jag har lite svårt att fatta grejen, men å andra sidan är berättelsen smått pirrig. Betyg: Obestämd
Sumomomo Momomo – En svårplacerad manga som än så länge är svårbedömd. Flicka vill föda en killes barn för att stärka sin familjeklans uttunnade blod. Killen däremot vill bli åklagare och bekämpa våld den milda vägen. Serien verkar vilja mycket men känns än så länge mest förvirrande och lite sunkig i sin kvinnosyn emellanåt. Vissa saker påminner om
Tail of the Moon, men Sumomomo lyckas inte lika väl. Betyg: Minus
Den amerikanska sidan:
Nighschool - Svetlana Chmakovas nya serie har mer övernaturliga vibbar än hennes förra serie Dramacon. Som översättare och fan av Dramacon är jag förstås partisk, men oj vad Nightschool verkar lovande! Som titeln antyder är den en skola för nattens varelser. Det är lite
Vampire Knight-vibbar över det hela, blandat med Buffy och Angel och annat mysigt. Hennes teckningar blir dessutom bara bättre och bättre. En av få amerikanska mangatecknare som faktiskt är riktigt bra. Betyg: Plus
Maximum Ride – Genetiskt förbättrade barn med vingar måste gömma sig för att inte bli utrotade av Erasers, till hälften människor, till hälften varulvar. Skum serie som dock är snyggare tecknad än någon annan mangatolkning av en redan existerande amerikansk bok! Om inte annat läser man den för teckningarnas skull. Betyg: Obestämd
Den koreanska sidan:
Pig Bride – Mycket fantasieggande manga om en pojke från en anrik familj, som i unga år lovade att gifta sig med en flicka som bar en grismask. Många år senare tycks hon ha återvänt för att tvinga honom att hålla sitt löfte. Det klart bisarraste inslaget i tidningen! Betyg: Plus
One fine day - En helt osannolikt söt liten serie uppbyggd runt kortare sketcher som både värmer hjärtat och lockar till skratt. Huvudpersonerna är en katt, en hund och en råtta som ofta ritas i människoform. Den här serien vill jag absolut ha i pocket senare! Kan ingen ge ut den på svenska också? Betyg: Plus
Jack Frost - En übervåldsserie med mycket blod och lite story än så länge. Extremt influerad av Hellsing, fast med mindre dynamisk teckningsstil. Betyg: Obestämd
Sarasah - Den här serien tycks inte ha hunnit komma igång alls i första kapitlet. Skolflicka uppvaktar oförtröttligt på en kille som avskyr henne. Det är svårt att förstå vad hon ser i honom, och hon känns obehagligt lik en stalker. Än så länge är serien inte lovande alls, men den sägs bli intressantare längre fram. Jag tvivlar dock. Betyg: Minus
