Nation

Terry Pratchett är en av de största inom komisk fantasy och har underhållit mängder av läsare med sina parodiska Skivvärldsböcker i 25 år. Så vad gör Pratchett detta jubileumsår då? Han skriver, till allas förvåning, för första gången på över tio år en bok som inte har ett dugg med Skivvärlden att göra. Och resultatet blev helt lysande!

I Nation möter vi pojken Mau, invånare i en liten önation någonstans i Söderhavet. Han har lämnat sitt hem för att utföra vuxenriten på en öde ö och sedan återvända hem som en man.

Men när den stora flodvågen kommer svepter den bort allt och Mau finner sig som enda överlevare. Han drunknar nästan i sin förtvivlan, tills han stöter på spökflickan. Daphne, som hon kallar sig, är en skeppsbruten britt, liksom Mau den enda överlevande från sin grupp även om hon fortfarande kan hoppas på återförening med sin familj. Trots att spökflickan är blek och märkligt klädd, till synes inte har tår, trots att hon pratar rappakalja och bjuder Mau på scones med smak av skämda humrar, så är hon en annan människa. Ensam är Mau tom, ett lik som inte har begravts än. Tillsammans är de fröet till en ny nation.

Allteftersom tiden går dyker fler folkspillror upp, män och kvinnor, gamla och barn, alla i olika stadier av sorg och svält. Till hälften av en slump blir Mau och spökflickan vägledande för det lilla samhället och de måste lära sig hantera helt främmande situationer i kampen för överlevnad. Och det är här, tycker jag, som Terry Pratchetts geni verkligen visar sig.

Pratchett tar en situation - “vilde” möter “civiliserad”, kulturkrock uppstår - som har använts i mängder av äventyrsromaner och pojkböcker genom åren, men vänder upp och ned på många av våra förväntingar. Han lockar lekande lätt fram funderingar om rättvisa och traditioner som jag inte ens visste fanns i mitt huvud, men behåller samtidigt andan av en kärleksfull pastisch på Robinson Crusoe-romanens form.

Där Crusoe och många av hans samtidga äventyrare fogade sig i ödet och överkom sin förtvivlan genom en trogen förtröstan på gud, börjar Mau ifrågasätta. Om gudarna nu låter sådant som en förödande tsunami ske, har de misshagats? Finns de egentligen? Även om de finns, förtjänar de verkligen vördnad efter allt som skett?

Men Nation är inte en ensidig kritik av tro och traditioner, Pratchett målar också tydligt upp hur gemensamma berättelser och vanor enar ett folk. Så ölen och maten som lämnas till förfäderna kanske äts upp av illaluktande fåglar, men Mau och läsaren kan se hur viktiga dessa riter är för att förvandla en grupp chockade flyktingar, som hukar sig i väntan på maroderande kannibaler, till ett folk med en egen identitet. Var gränsen går mellan tradition och irrläror kan ingen säga oss utan, visar Pratchett på tusen olika vis i både Skivvärlden och Nation, det är något vi alltid måste ta reda på själva. Våga ställa frågan och tvinga oss finna vår egen gräns i stället för att blint lita på andra.

Nation marknadsförs som en ungdomsroman, men liksom flera av Pratchett's tidigare ungdomsböcker (t.ex. Den Makalöse Maurice eller Tiffany Aching-serien) kan den avnjutas av läsare i alla åldrar. Boken har en genomgående mörkare ton än det mesta av Skivvärlden, sorgen över det som skett får ta en stor plats. Jag påminns på sätt och viss om Night Watch, som även den var en brytning mot de tidigare Skivvärldsböckerna och som många Pratchett-läsare tycker är en av hans bästa romaner. Det betyder såklart inte att humorn lämnas helt därhän, tvärtom finns det många roliga situationer och vänliga pikar (framförallt mot de tillknäppta britterna) men tonen blir aldrig för glättig.

För Pratchetts fans är Nation nödvändig läsning. Det känns fräscht med en ny vinkel och, trots att jag är otroligt fäst vid Skivvärldens alla krumeluriga karaktärer, kan berättelsen löpa på friare när den inte är bunden av de förväntingar som har byggts upp under dessa 25 år. Hans skrivande är också välpolerat som i alla de senare böckerna och det märks, vilket Pratchett också har sagt i flera intervjuer, att det här är en berättelse som han längtat efter att skriva och att arbetet med boken var en njutning.

För de som ännu inte prövat på Pratchett, kanske framförallt om de känner sig lite överväldigande av Skivvärldens omfång eller inte tycker att fantasy-parodi genren är riktigt deras grej, är Nation också perfekt att pröva på. Nation saknar många av de typiska Pratchettismerna (få fotnoter, ingen som talar i KAPITÄLER och inga paljettsmyckade, spetshattade trollkarlar i sikte) men innehåller blandningen av stora tankar, fyndig humor och små, men ack så givande, iaktagelser skriven på lättläst prosa som har lockat till sig så många läsare förr.

¨ Skivvärlden är en värld och spegel av världar, men efter all den här tiden börjar bilden i den bli lite plottrig. Genom att ta fram en ny spegel, närmare vår egen värld och mindre grumlad av gamla förväntingar, har Pratchett skapat en läsvärd bok om samhällen, de stora livsfrågorna och banden mellan människor som lämnar mig med en varm känsla i magen och många tankar i huvudet.