av Mizuho Kusanagi
Ett förutsägbart romantiskt triangeldrama med en grundhandling som kunde ha blivit något mer eget, men som mest blir en platt tecknad repetering av tidigare romanser, för att inte tala om sig själv.
När Pompeji begravdes under lavan från Vesuvius var krigaren Sirix och hans närmsta bland de som miste sina liv. 1900år senare lever japanske tonåringen Keidai Saeki med minnet av sitt forna liv. Tyvärr är det ingen annan som minns det vackra Pompeji och livet där. Inte ens bästa tjejkompisen Serizawa, som då var krigarvännen Loeleus, eller nyinflyttade grannkillen Yuuma, som tyvärr brukade vara Sirix älskade hustru Serena.
Kul att veta
NG Life är en pågående serie med hittills 7 utgivna volymer, som trycks i japanska tidningen
Hana to Yume sedan 2006. Författaren har tidigare gett ut
Mugen Spiral.
Omdöme
Här har vi en sådan där serie som jag knappt vet vad jag ska göra med. Vid första genomläsningen var jag varken imponerad eller särskilt intresserad, men jag tyckte ändå på något plan att tanken var bra. Det ska ju vara en romantisk komedi med en tvist, och här och var drog jag ändå på munnen lite. Men ju mer jag tänker på NG Life dessto mer irriterad blir jag. Den ger ju absolut ingenting!
Det är en cirkelgång av Keidais vältrande i ett förflutet som gör att han totalt ignorerar nuet, och inga känslor verkar egentligen gå djupare än "Oh, jag tror jag är kär!" eller "Oh, tänk om jag är gay?!" för att inte tala om "O ve, det är så synd om mig för ingen förstår mig!".
Var är konflikten? Var är konfrontationerna? Ärligt talat är det ju konstigt att föräldrar och vänner inte dragit med killen till hjärnskrynklaren än för att kolla upp vad som är fel med honom. Allt trassel som kommer av att minnas ett tidigare liv måste ju leda till ständiga katastrofer?
Men nej, allt bara ligger på samma jämna och låga nivå. När jag tänker efter är dem scener som jag fann roande bara bra på grund av igenkänningsfaktorn. Jag hade upplevt det här tidigare, och antagligen bättre tecknat och med djupare karaktärsporträtt. Hela första volymen är ett upprepande av samma situation: Serizawa som trånar efter Keidai som trånar efter Serena (som nu är en kille, oj oj) och Yuuma som nu är kär i Serizawa.
Jag kan knappt tro att min första reaktion var att den här serien kanske ändå kunde godkännas. Det kan den inte. Den kan inte ens förlåtas. Det är enformigt och trist till och med i bild och layout, inte ens papperskvalitén dög. För att vara helt uppriktig förstår jag inte ens vad titeln betyder. Någonstans tycker man ju att sådant borde förklaras för läsaren, åtminstone med en hint.
Om det är någon som behövde skonas från sitt lidande var det ju knappast Keidai, utan jag.
För de som ändå är nyfikna, finns första kapitlet att läsa
här.
