När denna prisade OAV först kom ut blev den snabbt en av de mest namnkunniga titlarna inom det jättehav som är japansk animerad film. Hur? FLCL blev serien animegluttarna antingen diggade eller direkt ratade.
Den mystiska och aggressiva flickan Haruko med sin vespa - lika infallsvild som serien själv och som direkt tagen ur Arc System Works vanvettighetsfighter
Guilty Gear - krockar med Naota, skolpojken med pinocchiokomplexet att ett horn växer ut ur pannan varje gång han tänker orena tankar. Haruko beslutar då att banka bajset ur lillkillen med sin basgitarr och försöker därpå att ge honom hjärt- och lungräddning, varpå hon börjar jobba som hjälpreda hemma hos Naotas svagsinta pappa och farfar.
Precis som urgamla Dragon Half och kungen av
bryta-fjärde-väggen-konsten,
Excel Saga – är FLCL väldigt egensinnig. Skapad i de färgstarka korridorerna hos
GAINAX, ett produktionsbolag vi väl alla har lyckats knyta ett band till vid det här laget, har synnerligen lyckats skapa en älskvärd uppsättning karaktärer. Förutom de två huvudpersonerna, vill jag nämna Mamimi, flickvän till Naotas äldre bror, möjligtvis den mest lidelsefria i hela manegen.
Till skillnad från snillrika
Paranoia Agent, som luckras upp efter ett par avsnitt, blommar FLCL aldrig ut till någonting som försöker förklara vad som skulle kunna vara subtil symbolik - och verkar trivas som bäst just så – och regissör Kazuya Tsurumaki hanterar den uppspeedade flumkonsten betydligt bättre än de vårdslösa skaparna av
Kare Kano.
Värt att uppmärksamma i dessa Guitar Hero-tider är soundtracket av japanska alternativrockarna
The Pillows, som faktiskt har sitt medverkande att tacka för första uppsvinget för tio år sedan. Det möjligtvis lite väl repetitiva musikspåren ljuder om än inte briljant, så händigt välsynkroniserad med de hyperaktiviteter som rullar på skärmen. Tecknarna på GAINAX har överträffat sig själva, de fina animationerna tillhör faktiskt toppen av moset. Kännetecknet för denna pang-på-rödbetan-animen, att blanda olika konststilar med abstrakta färgkombinationer och diffusa former, syns t.ex. i att de till ytan släta figurerna plötsligt ter sig detaljrika då skuggningstekniken och färgskalen från ingenstans har gjort helt-om.
Tittarperspektivet rör sig stundom som en skakig handkamera, vilket mitt i seriens nervösa hyperaktivitet passar som handen i handsken. Minnesvärt är scenariot från första halvtimmesavsnittet, där handlingsförloppet flyter på som en rörlig mangatidning.
Den snabberättade FLCL är i det närmste spastisk och sålunda inte för alla. För att lägga en rekommendation kan jag säga att den agerar total motpol till den närmast torrlugna
Voices of a Distant Star med systerfilm.
Jag hoppas att det har framgått att FLCL inte har någon djupodlad karaktärsutveckling eller hjärngnuggarhandling, men då den ändå lyckas sväva inom någon slags ram, blir den precis så upprymmande man ibland behöver.