av
Kyoto Animation
Fyra gymnasieflickor – den lata nördinnan Konata Izumi, tvåäggstvillingarna Kagami & Tsukasa Hiiragi, och den välartade Miyuki Takara – har precis börjat andra ring. Tillsammans hänger de i skolan och diskuterar hur man bäst äter en chokladstrut, samt ägnar sig åt liknande navelskådande snömos i 24 avsnitt.
Kul att veta
Lucky Star är – precis som sin fem år äldre föregångare, Azumanga Daioh – baserad på kortare seriestrippar med fokus på situationshumor.
Originalmangan och animén har blivit omåttligt populära i Japan (där tusentals fans bland annat har vallfärdat till det shintotempel där tvillingarna i serien arbetar som prästinnor).
Omdöme
Att se "Lucky Star" är som att se en animé-parodi. Varenda scen, kuliss och figur känns återanvänd från någon existerande produktion, körd igenom en slumpmixer, och ut kommer en pastellfärgad smet lika slätstruken som fullproppad med krystade otakureferenser.
Handlingen skall fokusera på de tre (eller fyra?) huvudpersonernas vardag, deras vänskap, skolgång och charmanta diskussioner mellan lektionerna. Problemet är att det inte förekommer några faktiska lektioner, tempot tycks ha adapterats direkt från strippformatet vilket har som följd att tiden upplevs som ryckig och diskussionerna osammanhängande.
Infantila gymnasieelever i animé går tretton på dussinet, men Lucky Star lyckas ändå stå ut: alla figurer har överdrivna barnproportioner med knubbiga bebishänder och sanslöst gigantiska ögon. Lolicon-looken kompletteras sedemera av att det enda som är animerat under de oändliga dialogscenerna är figurernas fladdrande skoluniformsärmar som alltid råkar vara lite för långa.
Häri ligger den förmådda charmen i Lucky Star; typiskt vardagstjatter med en extra dos nördkrydda. Tyvärr är nördreferenserna ofta illa utförda och består till 70% av hänvisningar till
Code Geass samt
The Melancholy of Suzumiya Haruhi. Den utlovade lågmälda humorn infinner sig aldrig (med undantag för "Lucky Channel"-segmenten som äger rum alldeles innan slutvinjetten), och all eventuell karaktärsutveckling är som bortblåst.
Är du ute efter en smakexplosion får du se dig om någon annanstans. Vill du däremot ha något ofarligt och konserverat är detta serien för dig.
Se istället
Azumanga Daioh (för ett bättre utförande av huvudkonceptet),
Genshiken (för en mer tillfredställande nördporträttering med snygga animéreferenser) och slutligen,
The Melancholy of Haruhi Suzumiya (som är Kyoto Animations förra storsuccé, och en värdig sådan!).
