Detroit Metal City (manga)

av Kiminori Wakasugi

Vad försiggår egentligen bakom sminket på en dödsmetallare? Svaret finns i Detroit Metal City.

Soichi Negishi är en blyg 23-årig gitarrist som mest av allt vill spela svensk (faktiskt!) pop och sjunga glada visor om hallonkyssar och blommor. Men han har på något mystiskt sätt lyckas gå vilse på sin karriärstig och har istället blivit sångare och frontman för det groteska dödsmetallbandet Detroit Metal City. I rollen som den corpsepaintade Johannes Krauser II dyrkas han av Tokyos metalscen, men symboliserar samtidigt allt han själv avskyr. Detroit Metal City (döpt efter den klassiska KISS-låten Detroit Rock City från 1976) är en osannolik berättelse om förväxling och dubbelliv. En stor del av humorn består just av att man får en inblick i vad den utåt sett stenhårde Krauser II i själva verket känner och tänker. Som när han på sin fritid spelar akustisk gitarr på gatan, när det visar sig att en av hans mer brutala låttexter i själva verket bara är en av hans gamla kärleksballader där vissa ord har bytts ut eller när han i full krigsmundering sjunger en liten söt duett tillsammans med en gammal tamburinkompis inne på en toalett. En annan humoristisk grundpelare är bandets image – allt från de fanatiska fansen som alltid lyckas se något ondskefullt i det Negishi gör (typ som när han snubblar och råkar slå till en polis med sin gitarr) till låttexterna i sig (Fuckfuckfuckfuckfuckfuckfuck!). Historien är lika dråpligt underhållande som den är grov.
Detroit Metal City finns även som anime och som spelfilm. I direkt jämförelse framstår mangan som den grövsta av de olika varianterna, helt enkelt eftersom de rörliga versionerna har en extra tokrolig touch, med allt vad ljudeffekter och förtvivlade utrop heter. Dessutom har mangan egenskapen att man kan tolka bandets sound som precis hur hårt man vill. I animen kan väl musiken på sin höjd kallas för svängig japansk rock, men när man bara får låtarna i form av svartvita stillbilder där den hårdsminkade Krauser II skriker ur sig taggiga pratbubblor fyllda av "GROTESQUE! INTESTINAL EXPLOSION!" och liknande kan man precis lika gärna föreställa sig Cannibal Corpse, Dark Funeral eller Nile.

Man behöver knappast lyssna på metal för att kunna skratta åt Detroit Metal City. Det enda kravet är egentligen att man inte har några problem med sminkade män och överdrivna svordomar. Fuckfuckfuck!