Takeru Opera Susanoh Sword of The Devil (manga)
Publicerad: Torsdag, 27 augusti 2009, Skribent: Victor Sjöström, Betyg: 3
av Nakashima Kazuki & Karakara Kemuri
Magiska svärd, krig och tre killar med samma namn. Sword of the Devil har både det ena och det andra.
Någonstans på ögrupperna Oyashima finns det legendariska svärdet Susanoh. Enligt sägnen är det ett gudomligt vapen, drivet av ljus, vatten och jord, och helt utan svagheter. Tre unga krigare har nu kommit till Oyashima för att söka reda på svärdet, något som kan bli svårare än vad de hade tänkt i och med att regionen dessutom är plågat av krig. Det krigiska kungadömet Amamikado vill åt landet för att utöka sitt inflytande, samtidigt som Jagara-folket, dolda av de nordöstra djunglerna, försöker hindra dem och driva bort dem från Oyashima.
De tre huvudpersonerna i den här berättelsen heter alla Takeru, därav titeln. Och det är inte världen i sig utan just de tre omaka personerna som hela tiden står i centrum. Ibland blir det nästan påfrestande att ständigt få deras personligheter upptryckta i ansiktet. Gruppens ledare Izumo är till exempel hela tiden så positivt bakåtlutad att det snuddar på gränsen till irriterande. Han går ständigt runt med en ^_^-min, har ett konstant kritvitt bishonen-leende påklistrat över ansiktet, har ögonen öppna i max ett par bildrutor i hela boken och drar sig aldrig för att slänga in små tecknade hjärtan i sina pratbubblor. Hans raka motsvarighet är Oguna som mest är svartklädd och emo. Oguna har alla förutsättningar i världen att bli löjligt tystlåten men balanseras upp av den storvuxne Kumaso och de kyligt sarkastiska kommentarer de fäller om varandra. Kumaso har dessutom sina ljusa stunder helt på egen hand, bland annat när han blir beordrad att lämna ifrån sig sina vapen (”We must take your arms first.”) till en grupp Jagara-krigare och han tolkar det som att de vill skära armarna av honom.
Sword of the Devil är mestadels seriöst tecknad och gör det bra. Vissa designval känns dock lite märkliga. Jagara-folket, som i stora drag påminner om amazoner, har till exempel en kardinal som är en pytteliten kille med Pinocchio-näsa och piratlapp för ögat. Vidare har deras kvinnliga krigare bara ett enda bröst med den något luddiga förklaringen att ”det gör dem till bättre pilbågsskyttar”. Stör man sig inte på sådana detaljer är Sword of the Devil definitivt läsvärd. Se bara till att ha solglasögonen redo för att inte Izumos bländande leende ska sticka i ögonen allt för mycket.