av Rumiko Takahashi
Något märkligt hände Sakura Mamiya i barndomen och sedan dess kan hon se spöken. När hennes ofta frånvarande klasskamrat visar sig vara en deltids-dödsgud börjar hon förstå vad som ligger bakom hennes krafter. Men vilka faror lurar vid dödens gräns?
När Sakuras luspanke klasskompis Rinne Rokudo äntligen börjar kommer till skolan, mitt i terminen, är hon först den enda som kan se honom. Eftersom hon kan se spöken utgår hon från att han också är en av de osaliga döda, men så enkelt är det inte. Rinne är en
shinigami på deltid, som hjälper förlorade själar att hitta återfödas korrekt. Allteftersom Sakura lär känna honom får hon veta mer om dödsrikets mysterier och de lagar som styr shinigami – vilket inte är helt ofarlig kunskap för en av de levande.
Kul att veta
Rin-ne släpps samtidigt i Japan och här. Det är en av de första serierna man försökt göra detta med och den är också förlagets Viz första serie under etiketten
Shonen Sunday. Namnet kommer från den tidning som Rin-ne och de flesta av Takahashis stora serier ursprungligen har gått i och det är också den berömda Shonen Jumps ärkerival.
Omdöme
Sakura är en lugnare, nästan
flegmatisk, huvudperson än många av de jag minns från Takahashis klassiska serier. Påminner lite om syster Angela ur
One-Pound Gospel, men överlag en ny sorts figur. Uppfriskande! Hennes coola attityd till diverse spöken och monster är också riktigt rolig. Rinne i sin tur känns mer som samma slags arketyp som Takahashi använt förr med stor framgång. Han är lite tafatt, välmenande men burdus. Dock inte alls lika blyg för tjejer som t.ex.
Ranma, utan snarare ovan vid att leva bland människor. Tillsammans diskuterar de sig snarare genom problem än löser dem med cartoon-våld. Det finns action scener, men då pratar vi om andeutdrivning snarare än nästan-kärleks-gnabb.
Sakura och Rinnes dynamik kompletteras väl av bifigurerna och de fantasifullt illustrerade andarna. Där Inu-Yasha plockade mycket ur Japans folksagor, med väsen från århundradens vidskepelse, är Rin-ne i stället buddhistiskt inspirerad.
Det är bra att första boken innehåller flera fotnoter som klarar upp sådant som en läsare utanför Japan inte nödvändigtvis skulle förstå intuitivt, som namn och begrepp ur buddhistiska läror. Detta ger det den här serien en egen smak, med döden som kommer närmare vår värld då det mesta utspelas i skolmiljö. Allt känns mindre hektiskt, lite klurigare och vågar jag hoppas något mognare än i de långkörare som Rumiko Takahashi blivit som mest berömd för.
Alla som har gillat
Ranma ½ och
Inu-Yasha, men kanske framförallt dem som tröttnade på den oerhört sega romantiska utvecklingen och ständiga grälen mellan huvudpersonerna, bör testa Rin-ne. Om man som jag tycker att
Maison Ikkoku var ett mästerver när det gällde personkemi, men samtidigt tycker om fantasifulla gastar och lite action, bör Rin-ne vara precis rätt.
Länk
The Rumic World – Rumiko Takahashis officiella engelsspråkiga hemsida. Har provläsning och information om Rin-ne och hennes äldre verk.
Intervju med Takahashi om Rin-ne
