Av Tomoko Yamashita
Dining Bar Akira blev väldigt uppmärksammad när den kom ut i Japan, men lever inte riktigt upp till mina förväntningar. Trots det är det en trevlig historia, skriven lite i samma anda som Fumi Yoshinaga, som jag tror kan passa även de som inte läser yaoi särskilt ofta. Plus i kanten får serien för den spretigt charmiga teckningsstilen.
Akira driver en hyfsat framgångsrik restaurang, men själv känner han att hans liv står lite och stampar på samma ställe. Så en dag berättar Toriha, en av Akiras yngre, manliga anställda att han har känslor för honom. Först blir Akira lite paff och avståndstagande, men ju mer han tänker på det och ju längre tiden går, desto mer lyckas Torihas kärleksbekännelse leta sig in i varje liten vrå av hans hjärna, tills han inte kan sluta tänka på det.
Kul att veta
Dining Bar Akira blev framröstad till 2008 års bästa yaoimanga i
Kono manga ga sugoi!, ett årligt magasin som listar årets bästa serier i alla genrer, och som näst bäst i det yaoiinriktade magasinet
Kono BL ga yabai! samma år.
Omdöme
Jag tyckte ganska bra om Dining Bar Akira, även om den inte riktigt levde upp till mina förväntningar. Efter att både ha fått den rekommenderad av vänner och sett dess höga placering i rankingen i ovanstående nämnda magasin hade jag förväntat mig lite mer. Dining Bar Akira visade sig vara en trevlig läsupplevelse, som förhöjdes av den charmigt opolerade teckningsstilen och de knäppa karaktärerna, men jag tyckte inte att den stannade kvar i minnet särskilt länge efter att jag hade läst den.
Tomoko Yamashita tycks ha fått ett rejält genombrott i Japan, i och med Dining Bar Akira, för numera är hon verksam i ett stort antal genrer och antologier. En snabb titt visar att hon numera skriver både josei- och shoujomanga utöver sina yaoiserier. Eftersom jag gillade Dining Bar Akira är jag lite nyfiken på hennes övriga serier och skulle gärna se fler av dem på engelska. Jag hoppas dock att Netcomics lägger lite mer tid på översättning och produktion.
Designmässigt ser Dining Bar Akira bra ut, med ett mycket välgjort omslag som drar till sig blickarna. Inuti boken skär typsnittet de har valt att använda till dialogen i mina ögon, men man vänjer sig. Översättningsmässigt finns det däremot mer att irritera sig på. Jag tycker att översättningen känns halvbakad, då den ligger och väger på gränsen mellan ambitiös och knappt godkänd. I vissa scener har översättaren verkligen fått till jargongen som råder mellan de som jobbar på restaurangen, för att sedan sätta krokben för sig själv med underliga och klumpiga formuleringar som ingen människa i verkligheten skulle häva ur sig. Resultatet är bättre än vissa andra amerikanska översättningar jag har stött på, men når inte på långa vägar upp till de bästa i branschen.
Dessa klagomål till trots tycker jag ändå att jag med gott samvete kan rekommendera serien till både vana och ovana yaoiläsare. Serien är inte överdrivet grafisk och dynamiken i relationen mellan Toriha och Akira är ganska rolig emellanåt. För er som gillar tonen i Fumi Yoshinagas serier (oavsett genre) är Dining Bar Akira extra rekommenderad. Jag rekommenderar även serien till er som gillar Shoko Hidakas yaoimanga, som
Restart och
Not Enough Time, samt est ems
Seduce Me After the Show och
Age Called Blue.
