En snygg, välgjord anime som håller högt tempo utan att tappa tråden i en härva av intriger, där tittaren gradvist får pusselbitarna till det stora avslöjandet.
I ett alternativt samtida Tokyo, där delar av staden omges av en mur och himlens stjärnor alla är knutna till en individs liv, förs ett dagligt krig mellan brottssyndikat, internationella underrättelsetjänster och polisen. Allt detta bakom ryggen på en omedveten allmänhet som i tio år försökt vänja sig vid Hell’s Gate, ett livsfarligt område som öppnats utanför staden. I samband med dess plötsliga uppenbarelse har även en helt ny sorts människor dykt upp, såkallade "Contractors" som med sina unika egenskaper och brist på samvete blir levande vapen i händerna på olika stridande fraktioner.
Till denna konfliktfyllda stad flyttar den vänliga utbytesstudenten Li. Men bakom hans anspråkslösa yta döljer sig "Hei", syndikatmedlem och ökänd "Contractor" med egen agenda.
Kul att veta:
Darker than Black är en 25 avsnitt lång anime från 2007, som skapats och skrivits av Tensai Okamura och animerats av BONES (studion bakom bland annat
FMA och
Ouran High School Host Club). För musiken står ingen mindre än
Yoko Kanno (Cowboy Bebop OST m.fl.). Till animen hör även ett OVA-avsnitt: "Beneath the Fully Bloomed Cherry Blossoms".
En andra säsong, Darker than Black: Ryūsei no Gemini, började sändas i oktober 2009.
Omdöme:
Darker Than Black är en serie vars ovisshet fångar mitt intresse. Jag brukar balansera på linjen där alldeles för få avslöjanden om vad som egentligen pågår bakom kulisserna bidrar till att jag blir frustrerad eller finner handlingen tunn, medan lite information som gradvis sipprar fram mellan intriger och uppluckrade hemligheter är precis i min smak. Darker Than Black tillhör den senare kategorin. De ständiga sveken leder till att karaktärerna tycks lika förvirrade som tittaren ibland, och dem övriga involverade parternas famlande i mörkret bidrar bara till mysteriet.
På många sätt påminner animen om Witch Hunter Robin. Förutom den mörkare stämningen och hur den ser ut visuellt, så är upplägget också likartat. Halvvägs igenom serien tycks de flesta avsnitt mest vara nedslag i karaktärers liv, där mindre händelser dominerar. Men efter att tittaren fått sig ett hum om personer som Hei, Yin, eller den ambitiösa Kirihara vid Tokyopolisen, vänds saker på ända. Helt plötsligt vänds fokus mot den stora bilden, helheten, och tidigare avsnitt blir sidospår som lett till slutstriden.
När det gäller berättartempot och speciellt actionscenerna, kommer jag på mig själv att tänka på
Bleach, men kanske ligger det i något så simpelt som att Hei i sin svarta kappa och vita mask påminner om Ichigo ibland. Animationerna är väldigt bra och själv är jag extra förtjust i tillbakablickarna, som många gånger är inspirerade av noir-filmer. Överlag används mycket dova färger, vilket passar stämningen väl. Däremot hade jag hoppats på mer när det kom till Yoko Kannos soundtrack. Det samspelade visserligen bra med animationerna men var lättförglömlig.
Problemet med Darker Than Black är nog att den gapar efter lite för mycket. En del av frågeställningarna besvaras inte. Kanske bidrar det till en känsla av mystik för vissa. För mig känns det lite vagt, särskilt när dem flesta korten måste läggas på borden för att cirkeln skall slutas. Men en andra säsong började sändas på japansk TV nu i oktober, så det är tydligen inte bara jag som ansåg att en del lämnats obesvarat.
I det stora hela är det en spännande serie från början till slut, med ständiga nya avslöjanden för både tittaren och karaktärerna, som trots all interaktion inte alltid känner varandra så väl som de tror. Den är dock något blodig och våldsam, och tillsammans med den intrigfyllda handlingen blir Darker Than Black inte vad jag skulle rekommendera för den yngre publiken.
