Av
Osamu Tezuka
Osamu Tezuka anses vara mangans gudfader och är känd för hans humanistiska, varierande verk. Ode to Kirihito är ett av hans mörkare verk, som passar bäst för läsare med försmak för moraliskt svårtolkade berättelser som stryker läsaren mothårs. Ger man bara serien den tid och uppmärksamhet den kräver och förtjänar har man en mycket spännande läsupplevelse framför sig.
Läkaren Kirihito reser till en liten by ute på landsbygden för att undersöka en mystisk sjukdom, vars offer långsamt förvandlas till hundliknande varelser. Byns välkomnande är svalt och för att bli accepterad av invånarna tvingas Kirihito att gifta sig med en av kvinnorna där. Det dröjer dock inte länge förrän Kirihito själv börjar insjukna i vad som tycks vara samma sjukdom som hans tidigare patienter...
Kul att veta
Osamu Tezuka var länge mest känd här i väst som skaparen av varma äventyrsberättelser om hjältemod och humanism, som Astro Boy. Därför kan det kanske komma som en chock när man stöter på Tezukas mörkare verk, bland vilka Ode to Kirihito definitivt räknas in. Tezuka tecknade under sin livstid serier av alla dess slag, både lättsamma och mörkare sådana, och tyckte om att utmana sig själv med nya ämnen och infallsvinklar.
Omdöme
Ode to Kirihito är en oerhört mörk berättelse, som utforskar alla dunkla vinklar och vrår i människans psyke. Vi möter våldtäktsmän med hjältekomplex, korrupta sjukhusdirektörer och viljesvaga läkare, samt ser exempel på karaktärer som har gått från att vara pionjärer och idealister till att bli en del av det korrupta etablissemang de en gång motsatte sig.
Det är svårt att hitta figurer i den här berättelsen som man helt reservationslöst kan känna empati för; för varje god handling gör de något som istället framkallar avsky. Kvinnobilden är rent ut sagt bedrövlig, vilket överraskade mig på ett negativt sätt, eftersom jag har haft intrycket av att Tezuka är mer medveten än så. Eller rättare sagt, så är alla könsroller baserade på för mig uppenbarligen fördomsfulla och föråldrade ideal; män är våldsverkare och desillusionerade pionjärer, medan kvinnorna är passiva och självuppoffrande. Kvinnornas trofasthet belönas med fysiskt och psykiskt våld, utdelat av männen, varje gång deras idealbild av världen faller platt till marken. Seriens få starka kvinnogestalter är inte heller de särskilt hälsosamma, då de ofta visar sig vara självdestruktiva och psykologiskt instabila, i klassisk femme fatale-stil.
Men serien visar inte upp allt i svartvitt, utan ger sig in på moraliska gråskalor i alla berättelsens aspekter. De stereotypa könsrollerna blir en viktig del av serien, när det integreras med seriens övriga känsla och ton. På samma vis som när Tezuka låter en till synes god karaktär få visa upp en obehaglig sida, kan de obehagliga karaktärernas goda egenskaper emellanåt krypa fram. Som läsare kastas jag mellan avsky, beundran och irritation både en och två gånger. Seriens kanske enda, riktigt beundransvärda figur är huvudpersonen Kirihito. Han har begåvats med en unik förmåga att inte styras av sina egna begär, samtidigt som han kan se förbi både männen och kvinnornas svaga och mörka sidor. Det är hans kall att försöka hjälpa dem, istället för att döma och kritisera. Tezuka lämnade själv läkaryrkets bana för att bli serietecknare, vilket man kan märka i hans serier; de perfekta läkarna, enligt Tezukas ideal, tar helt naturligt på sig rollen som seriens hjälte. Dock kan jag inte låta bli att tycka att Kirihito, i kontrast till de andra karaktärerna, emellanåt känns lite för god.
Oavsett vad man tycker om seriefigurerna och hur de framställs, är Ode to Kirihito en otroligt spännande berättelse. För att verkligen uppskatta serien får man dock ge den tid att få komma igång ordentligt, men när gjort det finns det mycket att fascineras av. Tezukas inblick i det japanska sjukvårdssystemet är lika skrämmande som den är intressant, och jag uppskattar att han inte ryggar undan för att skildra rasismen som man ofta stöter på i berättelsen. Det finns inget försonande i Tezukas skildring, utan snarare lärdom och ett budskap om att vi kan bättre än den korruption som han visar oss läsare.
Främst kommer jag att minnas Ode to Kirihito för Tezukas modiga blandning av politik, religion, nationalism och korruption, starkt kontrasterad mot hur godhet aldrig riktigt ses som något självklart och naturligt inneboende drag i mänskligheten; många av figurerna som dyker upp under berättelsen gång måste kämpa för att inte förföras av sina begär efter pengar, makt och sex.
Det här är en serie för mogna läsare, som vill ha något rejält att bita i. Jag tror inte att man kan läsa Ode to Kirihito som ett rent tidsfördriv; serien förtjänar att man ägnar den eftertanke och sätter den i sitt perspektiv. Serien är från 1970, men känns fortfarande aktuell. Den har mycket att säga om hur vi behandlar våra medmänniskor, samt hur människovärdet har urholkats och fått kliva åt sidan till förmån för karriär, ekonomi och politisk vinning. Med lite mer balans i framförallt seriens könsroller hade serien fått ett högre betyg, men det är fortfarande en mycket stark 3:a.
Jag rekommenderar Tezukas övriga serier av det lite mörkare slaget till er som uppskattar Ode to Kirihito, som
MW,
Apollo’s Song och
Swallowing the Earth. Även
Black Jack,
Dororo och
Buddha kan vara intressanta i det sammanhanget. Jag tror dessutom att man kan komma att uppskatta Naoki Urasawas serier
Monster,
Pluto och
20th Century Boys. Som bubblare slänger jag även in
Children of the Sea,
Death Note och en personlig favorit,
not simple.
