av
Masatoshi Usune
En utomjordisk art bestående av ren energi infiltrerar mänskligheten för att tillgodogöra sig sin favoritföda… energi. Mer specifikt mänsklig "livsenergi". För att få den inympar de sina egna själar på människobarn redan i livmodern, barn som växer upp helt ovetande om sin dubbla natur till den dag då deras mordiska utomjordiska sida framträder. De kan då ta människoform, och röra sig i samhället som vargar i fårakläder. Eater följer Benimaru, som har kontroll över sina ickemänskliga förmågor och fortfarande har ett mänskligt hjärta.
Eater är ett utmärkt initiativ av
Ordbilder Media, att ge ut japanska serier på svenska men med lite annan prägel än det som hittills getts ut på svenska. Däremot kan antas att Eater-licensen låg i det japanska förlagets realåda.
Det visuella är den största behållningen; inte för att det är exceptionellt välgjort, designat eller expressivt. Snarare för att det är exceptionellt retro. När man läser serien är det svårt att acceptera att den är från 2003: figurdesign och tuschning för tankarna till de stilar och bildspråk som var populära i Japan under 80-talet. Det är ett spännande stilgrepp, om än kanske lite omotiverat, men underhållande. I övrigt är teckningarna funktionsdugliga, men sällan mycket mer än så.
Berättartempot är plågsamt tyngt av det japanska serieformatets stora svagheter. Det finns en premiss, men istället för att lita på läsaren eller låta handlingen tala för sig själv måste denna återupprepas gång på gång för att förklara världen. All information som läsaren behöver för att förstå handlingen kläms in i dialogen med skohorn, vilket gör att den känns uppstyltad och onaturligt klumpig. Återblickar och faktarutor slängs in efter behov när författaren nästan snubblar över sig själv i sin iver att följa trådar utan att etablera dem ordentligt; allt i flagranta brott mot "Show, don’t tell"-regeln.
Att handlingen i sig gör nästan löjeväckande logiska kullerbyttor hjälper inte mycket. Om en utomjordisk art behövde mänsklig livsenergi som föda skulle de gissningsvis inte överlevt den första resan till jorden eller perioden dessförinnan. Om de kan tillgodogöra sig vilken energi som helst, varför inte välja någon mer tillgänglig källa än den ganska blygsamma mängd energi som finns att utvinna i en människokropp? Hetta ur jordens inre, eller varför inte kärnkraft? Om kärnkraft, varför inte direkt ur solen? Det här kan tyckas som petitesser, men Eater är full av den här sortens inkonsekvenser och obegripligheter som, ytterst, tynger ner historien till en svårförståelig massa.
