av
Hidekazu Himaruya
En historisk komedi om andra världskriget där länderna själva är med i mänsklig form? Med axelmakterna Italien, Tyskland och Japan i huvudrollen? Så fel, att det blir helt klockren satir!
Hetalia: Axis Powers börjar under första världskriget när Tyskland (en barsk ung man med neurotisk renlighetsiver) möter barnbarnet till sin store idol Romarriket. Tvärtemot hans förväntningar, visar sig Italien vara komplett oduglig; lat, feg och glatt villig att ge upp. Vi snabbspolar till andra världskriget där Japan (snorkig och
tills nyligen en
hikikomori går med axelmakterna.
Naturligtvis möter vi även de allierade: USA, England, Ryssland, Frankrike och Kina. När de inte gnabbas med varandra, kämpar de mot axelmakterna, eller äter. Mat är oerhört viktigt i Hetalia och grunden till många skämt.
Sen hoppas friskt i historien, från Kalmarunion (
jadå, Sverige är med) till nutid i form av aktiekriser och fotbolls-VM.
Men det ovan är vad Hetalia handlar om, och inte vad serien är. Poängen med den här mangan är att samla alla våra stereotyper och skämta med dem – hejdlöst och obarmhärtigt. Men trots att länderna utan undantag är en hög hopplösa förlorare, avbildas de ändå sympatiskt och blir riktigt söta, faktiskt.
Kul att veta
Hetalia är en sammanslagning av det japanska ordet "hetare", ungefär oduglig, och Italien. På engelska blir det ungefär "Failtalia".
Omdöme
Ja, jag tycker om den här serien, väldigt mycket till och med. Den är rolig, lagom småelak och igenkänningsfaktorn är hög. Om något påminner mig Hetalia om gamla tv-komedin
'Allå, 'allå, 'emliga armén, även om den är mycket mindre centrerad runt andra världskriget. Formen, med fyra-rutiga skämtstrippar liknar också den i
Lucky Star och även humorn har vissa likheter.
Himaruya började Hetalia som en webbserie, vilket tyvärr märks negativt. Förlaget har kostat på serien en fin utgåva med färgbilder och större format. Man har också gjort sitt bästa för att bevara de olika dialekterna och talmönster vissa figurer har och har klämt in förklarande fotnoter mellan sidrutorna.
Tyvärr har Himayura inte alla strippar i stort format, så vissa uppslag ser suddiga ut i tryckt form (likadant i den japanska versionen, alltså ingen Tokyopop-miss). Även sättet serien började, att först vara en ganska småskalig grej där Himayura hade oändligt med plats att förklara sina referenser, påverkar negativt hur den funkar som bok. Förstör detta helhetsintrycket? Nej, inte så mycket, och problemet minskar också längre fram.
Gillar man udda humor är Hetalia av intresse. Jag föredrar mangan framför
animen, då den komiska timingen och udden i vissa skämt slätats till lite för TV, men det är en smaksak.
De som nog minst gillar Hetalia är de som vill ha långa, sammanhängande epos eller letar storslaget tecknade scener.
Länkar:
Kitayume - Författarens hemsida, där hela Hetalia fortfarande ligger uppe. Fast på japanska då...
Bamboo Gallery – Himayuras online-galleri. På japanska, men mycket lättnavigerat.
