2003 gjorde jag lumpen och hade sålt mitt ex av Sonys svarta låda Playstation 2. Lyckligtvis kunde jag – under bondpermis – traska hem till en gammal vän, en sann japanofil, och på hans gråimporterade PS2:a lira obskyra importtitlar. En måndag i mars – läser jag i min dagbok – hade han fått hem Disgaea: Hour of Darkness, ett komplext taktik-RPG utvecklat av Nippon Ichi.
Att detta var första delen i en spelserie som skulle överleva till nästa spelgeneration, kunde jag föna ana. Disgea 4 släpps nu i dagarna till PS3.
PAL-versionen är inte utannonserad, men med seriens tidigare framgångar, ser det ljust ut. Inte nog med det, animetolkningen av första spelet är i ropet!
Kung Krichevskov av Netherworld har varit död i två år. Hans son, Laharl av Netherworld, har legat i törnrosasömn och vet ingenting om sin fars bortgång. Mitt i tragedin har vi även kärlekskranke ängeltraineen Flonne, som kommer till Netherworld för att undanröja Krichevskov. Hon hittar en kista med kungafamiljens emblem på, öppnar den i tron att kungen är därinne och Laharl vaknar. Prinsen drar iväg för att för att ta makten över fosterlandet. Ressällskap får prinsen i Flonne och dennes vassal, den sötsliskiga Etna, som i sin tur är uppbackad av en pingvinarmé (seriöst, vad är det med japaner och deras fascination för pingviner?!).
Grundploten är samma som i första Disgaea-spelet. De skarpa färgerna och gäckande karaktärsdesignen är på plats, till och med det lågskvalpande
soundtracket känns bekant från spelen. Framförandet något annorlunda:
Dialogutbytena är - i brist på bättre formulering – rena julgransplundringen: koffeinstinn tramshumor i 320 km i timmen, likt gamla parodiserien Excel Saga, där oväntad rekvisita dras fram och tillbaka hela tiden: Väcka någon gör man genom att först skjuta k-pist och sen dra fram en gammal stinksocka. Och har du som tittare blinkat, har du missat alltihopa. Nog för att jag gillar torr humor, men produktionskostnaderna har legat
tråkigt lågt – animationen i Disgaea levererar inte alls vad den där första promon lovade. Lustigt nog är de atmosfäriska bakgrunderna vad som imponerar mest.
Figurerna (inte minst ondingarna) har en urvattnad fadd design och hjältarna är av personligheter som kan omfamnas med ett enda ord vardera: söt (Etna), illvillig (Etna) och arrogant (Laharl).
Västerländska utgivarna Geneon Entertainment ägde licensen tills de gick i graven 2007. Funimation utannonserade att de har räddat serien och kommer
ge ut de återstående avsnitten under 2011. Dock är den engelska dubben i Disgaea hemsk - vi snackar mors rivjärn i öronen – och jag vill som vanligt
flagga för den mer naturliga japanska dubben.
Jag har stundtals kul med Disgaea, även om jag börjar ledsna ordentligt på den idoga fanservicen som präglar främst de första avsnitten. Roligast åt
serien har nog nyblivna tonåringar. Är du äldre än så och vill se riktigt sköna övergångar av spel-blir-anime, rekommenderar jag
Rumbling Hearts
eller
Gungrave!
