Av
Haruki Murakami
En engagerande, ärlig och rak inblick i författaren Haruki Murakamis liv, där han ser tillbaka på hur över trettio år av löparträning bidragit till en drygt lika långa och rik författarkarriär.
Hösten 1982 började Haruki Murakami med långdistanslöpning. Tanken på att ta upp sporten dök upp lika plötsligt som invigelsen att börja skriva. Vid 29 års ålder var han en utbildad man, redan gift och ägare till en jazzbar i Tokyo. Men en dag, liggandes ute på gräset inte långt från en pågående baseball-match, föll sig tanken in att han skulle skriva en bok.
Med denna enkla introduktion till vad som blev början på ett av de största namnen inom modern japansk samtidslitteratur, öppnar Murakami dörrarna till sitt privata liv och hem, utan att sätta en distans mellan sig och läsaren. Med en avslappnad men förtrolig ton delar han med sig av tankar kring sitt skrivande och sitt springande, samtidigt som han med lätthet skildrar miljöerna han springer i, musiken han lyssnar på eller hur han balanserar sitt sociala liv med sitt jobbs behov av isolation.
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är en samling av dagboksanteckningar samt funderingar kring maratonlöpning. Kapitelvis hoppar läsaren fram och tillbaka till olika tidpunkter och beslut som haft störst inverkan i författarens vuxna liv, även om majoriteten av boken rör hans ambitiösa och strikt planerade förberedelser inför NYC Marathon 2005.
Som förstagångs läsare av Haruki Murakami kanske det hade varit bättre att börja med hans skönlitterära verk, istället för att hoppa direkt på biografin. Men inte en enda gång kände jag att en tidigare relation till Murakami egentligen varit nödvändig. Denna bok handlar inte om de andra böckerna, utan om hur han skriver dem. Eller snarare, vad det är som möjliggör hans författande. Det är en bok om vikten av hårt arbete. Om fokus, om smärta, om ambitioner, och främst av allt om hur viktigt det är att fortfarande kunna bevisa något för sig själv, eftersom ingen annans åsikt egentligen spelar någon roll.
Det fascinerande med
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, (som förövrigt fått sin titel baserad på Raymond Carvers
What We Talk About When We Talk About Love), är egentligen hur engagerande jag fann den trots mitt totala ointresse för löpning. Den lyckas vara rolig utan att dra några tydliga skämt, den beskriver en rad viktiga händelser i en mans liv utan att vara dramatisk, den skildrar hur en människas vilja att åstadkomma något, för sin egen självbilds skull, ständigt pressar sig själv till fysisk eller psykisk utmattning. Och utan att försöka, eller kanske till och med för att den vill just det motsatta, så lyckas den göra mig nyfiken på löpning, sugen på att uppleva den där kombinationen av frihet och fokus som lämnar allt annat klart, åtkomligt och tydligt.
Långdistanslöpningen är kärnan i Murakamis författande, och alla de känslor som han har upplevt under sina dryga 30 år av springande, koncentrerar han i en tunn bok full av självrannsakan och okomplicerad charm.
En intervju med Murakami, från augustinumret av Runner’s World 2004
