Jag kände mersmak när jag såg de första bilderna från animetollkningen av Gunslinger Girl. Det hela påminde om en animetappning av Hit Girls slutfight i Kick Ass. Den skitsnygga introsekvensen gjorde mig bara mer pepp. Dock blir eftersmaken något annorlunda.
Detta är historien om en statlig byrå i Italien - SWA - som tar hand om småtjejer som varit med om bilolyckor eller andra förödande historier. Utåt
rubriceras aktiviteterna som ett socialt väldfärdsprogram. I praktiken innebär det att byrån bryter ner vad som finns kvar av flickorna - för att bygga upp dem igen till yrkesmördare; hjärntvättade till absolut lydnad och tränade att behandla handeldsvapen hälften så stora som dem själva. För att följa upp den militäriska träningen får varje flicka en mentor eller "handler". Vissa handlers är mer av renässanspersoner och låter sina
skyddslingar njuta av tidslösa förnöjdenheter, som bokläsande och stjärnkikande.
Vi får träffa en handfull unga tjejer och höra deras tragiska livsöden. Främst har vi taniga Henrietta som hyser rätt starka känslor för
handler, Jose, som behandlar henne som sin egen dotter. Korthåriga Rico är nästan läskig lojal och verkar trivas med att vara en cyborg i SWA:s tjänst. Den något mer pratglade blondinen Triela är väl den i skaran som kännas som den mest gängse 13-åringen.
Det var Madhouse som för ett par år sedan såg till att
Yu Aidas omtyckta manga blev animerad och med Gunslinger Girl ger de oss de mest realistiska,
moderna handeldsvapen jag sett i anime. Smällen från varje avfyrad känns i bröstet! Animationen och ljudbilden ligger på topp och på det rent grafiska
vågar Gunslinger Girl visa de fruktansvärda sår som kan uppstå vid skottavslossning.
När det andra avsnittet återanvände scenen med Henriettas första attack mot terroristerna med sin feta automatkarbin för att fylla en fjärdedel av sin tid med, började de första varningsklockorna klämta: Tyvärr är actionscenerna få och här kommer vi in på frågetecknet med Gunslinger Girl. Serien levererar visserligen vad titeln säger – tjejer med vapen - men glöm det här med actionserie. Istället spelar man ut dramakorten hårt. Fokus ligger inte på flickornas roller som coola mördare, utan mer på relationerna till deras respektive mentorer. Den engagerande far-dotter-relationen mellan Jose och Henrietta visar sig snart vara seriens finaste prestation.
Vad serien hade kunnat göra bättre är att väva ihop händelserna i de 13 avsnitten. Det pratas om terrorister hit och dit, men det känns aldrig som
något annat än lösryckta våldshandlingar. Ett mer solitt helhetsintryck hade höjt betyget. Du som förväntat dig en ny
Noir kommer slås ner hårt av seriens långsamma berättartempo, med sin halvdeprimerande story om tragedier - vilket inte blir bättre av det John Blund-kompatibla soundtracket. Vetekatten om jag inte hellre rekommenderar Last Order - regissör Morio
Asakas korta tillskott till tjockutgåvan av
Final Fantasy VII: The Advent Children.
