Liv rapporterar från Star Wars Celebration

Det är något särskilt med att tillhöra en fandom. Fandom växer ur det lilla popkulturella frö som planteras när franchisen i fråga ser dagens ljus, och blir snabbt till en helt egen värld; ett nätverk av kreativa uttryck, analyser, identitetsskapande och möten som möjliggörs av såväl internet som av fysiska sammankomster. Genom levande konversation och möten, konflikter och samhörighet, genom att fansen stöts och blöts mot varandra och mot mediet, skapas något mycket större - och trots de schismer som ofrånkomligen uppstår i en stor grupp människor utspridda över hela världen, där varje individs egna livserfarenheter färgar deras perspektiv, förenas vi fans i vår djupa kärlek till franchisen. Det är just denna kärlek som står i centrum för Star Wars Celebration, världens största konvent för fans av galaxen långt, långt borta.

Min första Celebration var i Chicago 2019, och den var speciell för mig personligen på många sätt. Vi lyckades få VIP-biljetter, vilket bland annat innebar att vi kunde gå på alla stora paneler utan att behöva köa. Mässan hölls i USAs största konventcenter, McCormick Place (nätta 241,547.9m² stort). Det var dessutom min första USA-resa och mitt första Star Wars-konvent - och som grädde på moset (eller som blå mjölk på rymdflingorna?) passade jag på att fria till min man under mässan, vid en display av Ahch-To (Lukes eremit-ö i sequeltrilogin), när vi var utklädda till Rey och Kylo Ren. Den underbara Luke-cosplayern som jag på förhand involverat i frieriet (han hade ringarna gömda i sin dräkt) ropade “He said yes!” till folkmassans jubel - oerhört amerikanskt, närapå surrealistiskt. Så med detta sagt var mässan alltså såväl storslagen som svårslagen.

Årets mässa (SWCE) hölls i London, i ExCel, en 100,000m² stor arena. Jämförelsevis, för perspektiv, ligger Svenska Mässan på kring 180,000m². Egentligen är det dock ointressant att diskutera konventets yta, för när du går runt på mässgolvet känns allting oavsett enormt. Enormt mycket folk, enormt mycket ljud, en enorm AT-AT till vänster, en enorm Wookie som lunkar förbi till höger. Enorm hype. Celebration är så enormt att ordet snabbt tappar sin betydelse när du sveps upp i den svettiga, jublande energin det innebär att röra dig i fandomens fantastiska mikrokosmos. Utöver paneler, live-scen med mängder av celebra gäster, displayer, tatueringsbås, art show och “show floor” med allt du kan tänkas vilja kasta dina pengar på, så är det såklart besökarna som gör mässan till vad den är. Här kan du finna nya vänner från hela världen, gamla som nya fans, äldre som yngre. Gillar du dessutom cosplay kan du få se helt makalösa skapelser vandra runt på golvet - det finns få människor som är så kreativa som fans är när de ägnar sig åt dräktbygge. Ibland får man nästan dra slutsatsen att det som håller ihop de största och mest otroliga byggena är Kraften själv… Kraften, och förmodligen ohemula mängder silvertejp.

Min egen SWCE-upplevelse kretsade i år till stor del kring cosplay. Jag ägnade nämligen all min lediga tid under veckorna fram till avresan åt att färdigställa min Bo-Katan Kryze (känd från den animerade serien The Clone Wars samt på senare tid även The Mandalorian), och mässan blev dräktens premiär. Alla som sysslat med cosplay vet hur nagelbitande nervöst det är första gången dräkten skall bäras i sin helhet under flera timmar. Kommer strapsen hålla fast min shin armor ordentligt eller lossna? Kommer jetpacken sitta bra på backplaten eller med sin tyngd dra så mycket i tyget att jag stryps, och kommer jag kunna se något när andedräkten gör att hjälmens visir immar igen? Kommer jag, med alla mina tusen sensoriska problem, drivas till vansinne av känslan av flightsuitens tyg mot min kropp? I slutändan gick det hela bättre än förväntat, trots att det visserligen rann svett ner i ögonen på mig och jag fick skavsår på ställen jag aldrig haft skavsår på förut. Efter någon timme eller två i dräkt glömdes alla problem av, och glädjen i att så många besökare ville ta selfies med mig och min man (som Din Djarin) och överösa mig med beröm för arbetet jag lagt ner (vilket jag såklart i obekväm Jantelagsanda emottog med “äsch, den här gamla trasan…”) var det enda som fanns kvar.

Eftersom vi "bara" hade vanliga biljetter den här vändan var det upp till "panel-lotterier" och köande huruvida vi fick gå på de större panelerna (som i år bland annat fokuserade på kommande serier som The Acolyte och Ahsoka). De som inte hade turen/Kraften på sin sida kunde också uppleva panelerna via livestream-scener, vilket ärligt talat inte är något stort nerköp. Återigen är det i mångt och mycket fansen själva som gör mässupplevelsen till vad den är, och det är otroligt häftigt att se en ny trailer på stor skärm tillsammans med tusentals andra jublande fans, se glädjetårar i främlingars ögon och le menande åt varandra över den delade upprymdheten. Den nördiga samhörigheten är svår att sätta fingret på, men den är konstant närvarande. För att inte tala om hur fint det är att se de mindre, ofta fan-ledda panelerna ge mer bredd i representationen, i år genom exempelvis "Star Wars is a DRAG! - Exploring Star Wars through the Art of Drag" och "The importance of Latinx representation in Star Wars", ”.

Ett extra glädjeämne var att jag också precis innan avfärd lyckades få min dräkt godkänd för medlemskap i den globala välgörenhetsorganisationen 501st Legion. De Lucasfilm-sanktionerade “kostymklubbarna” (som förutom 501st bland annat innefattar Rebel Legion, Mandalorian Mercs, och R2 Builders) har höga krav på “screen accuracy”, alltså att ens dräkt skall efterlikna förlagan så nära som möjligt vad gäller material, färg och form, men när dräkten väl är godkänd kan den bäras i alla möjliga sammanhang i syfte att samla in pengar till välgörenhet. Föreningens svenska gren, Swedish Garrison, deltar på allt från ComicCon till barnkalas, besök på barnsjukhus till filmpremiärer. Det här är också ett utmärkt fint exempel på vilka fantastiska företeelser som kan växa fram ur en fandom. Utan Star Wars, inga Star Wars-föreningar, och då ingen Star Wars-välgörenhet (och här snackar vi miljontals dollar insamlade per år, enligt 501st Legion Commanding Officer).

Just klubbarna har också en egen gemenskap inom fandomen som är svår att beskriva i ord. Min man och jag besökte mässan i dräkt två dagar av fyra, men under tiden ur dräkt bar vi 501st-tröjor, vilket gjorde oss synliga för medlemmar från världens alla hörn som kom fram och hälsade, bjöd på allt från personliga pins och patchar till pints, och glatt delade med sig av erfarenheter från sina egna lokala garnisoner - folk var så inkluderande, entusiastiska och givmilda att jag ofta blev närapå tårögd. Föreningen är verkligen en stor världsomspännande familj - likt fandomen i stort.

Sammanfattningsvis kan jag säga att om du som Star Wars-fan någonsin får möjlighet att åka på Celebration - gör det! Upplevelsen av gemenskap är obetalbar, och när du är där kommer du knappt kunna tro att det finns osämja i communityt. Negativa och toxiska röster kan ofta upplevas som oerhört starka, särskilt på nätet där den typen av retorik gärna pushas av diverse algoritmer, men ljuset kommer alltid vinna över mörkret - eller som Lando säger: “There are more of us”. Att vara på Celebration är en fin påminnelse om vad Star Wars och fandom faktiskt handlar om: familj, samhörighet och ett fokus på vad vi som fans har gemensamt istället för det som skiljer oss åt.