A City Dreaming

Det här är en konstig bok. Det är så mycket märkliga saker som händer i Daniel Polanskys A City Dreaming. Men det blir kanske väldigt märkligt; när städer drömmer.

Boken handlar om M. En rätt cynisk, lite dryg och blasé person. Jag skulle vilja beskriva honom som hipster, men han själv skulle förmodligen vara en sådan person som påstår att han hatar hipsters. Han och ett gäng märkliga vänner råkar hamna i alla möjliga tokiga äventyr. Varje kapitel är en ny berättelse. Boken har ingen övergripande handling direkt. Däremot finns en tydlig röd tråd genom boken: två drottningar, White Queen och Red Queen som båda verkar i olika delar av New York, men skulle vilja ha makten över hela staden.

Boken liknar en lång novellsamling, om det inte vore för den röda tråden. Genren är en slags weird urban fantasy i New York. Polansky är uppväxt i Baltimore men bor i Brooklyn i New York. Jag tycker det märks i boken att han verkligen älskar New York, men också att han stundtals kanske hatar den. Jag tror många kan känna igen sig i den hat-kärleken man kan känna för en stad, och den är tydlig i boken och beskrivs på ett bra och roligt sätt.

New York är så väldigt tydlig i boken. Staden har fått en stor roll. Jag tror att om man bor i New York och läser boken kan man på ett bättre sätt plocka upp många subtila grejer jag som bara varit där en gång i en vecka inte riktigt förstår. Men det stör mig inte på något sätt, jag tycker bara det är roligt att det säkert finns fler dimensioner till den än vad jag förstår. Många olika områden nämns, om man inte känner till staden så väl kan dess betydelse gå förlorat. Tack vare populärkultur kan jag förstå vad vissa områden innebär och kanske vad de ska stå för i boken, men det är många områden jag inte har någon aning om alls. I början av boken besöker M ett piratskepp i Gowanus Canal. Jag visste först inte om det var en kanal på riktigt eller om det var en del av en fantasy-plats i New York. (Jag googlade och ja, det är en kanal som finns på riktigt).

Jag gillar Polanskys sätt att skriva. Han använder sig av stilistiska drag jag gillar, vissa meningar som återkommer på ett snyggt sätt och en förmåga att kunna gå från något väldigt roligt till fruktansvärt läskigt eller oerhört tragiskt på ett helt naturligt sätt. Jag sitter och skrattar till ett kapitel och får senare en hemskt känsla av krypande ångest av ett annat.

Överlag vill jag nog säga att det är en rolig bok. Jag sitter och ler när jag läser. Ibland fnys-fnissar jag till lite. Två gånger skrattade jag högt. En av de gångerna läste jag om sektionen och skrattade igen, och till och med ropade efter min sambo och var tvungen att läsa det högt för honom.

Läs den här boken om du gillade The Magicians men ville se mer humor i boken, om du fnyser åt Urban Fantasy och inte tror det är något för dig eller om du uppskattar tv-serier som utspelar sig i New York där karaktärerna bara drar omkring och inte verkar ha något jobb utan mest fikar och dricker öl men allt löser sig ändå på något (magiskt?) sätt.

I sommar ska jag åka tillbaka till New York. Jag borde läsa om boken då (för att det är en bok jag kommer läsa om), och kanske när jag är i Brooklyn tänka på om det är lite för många caféer där - magiskt många caféer. Jag kommer gå förbi Gowanus Canal och titta efter piratskeppet. Jag kommer oroa mig för om det dyker upp gamla gaslyktor när jag kommer ut från en bar och jag kommer definitivt bli aktsam om det på tunnelbanevagnen står “Abandon all hope”.