Blood of Elves

I hundratals år har en skakig fred varat mellan alver, dvärgar, gnomer och människor. När denna fred nu börjar luckras upp utbryter krig och kaos överallt, hatet och rasismen sprider sig likt en löpeld. Dvärgar slåss mot dvärgar, människor mot allt och alver tar var chans de får att döda både människor och människoälskande alver.

Som alltid när kaos råder passar de ärelystna och makthungriga på att träda fram. Kungadömet Cintra överrumplas av det alltid lika makthungriga kejsardömet av Nilfgaard. Drottning Calanthe, känd som Lejoninnan av Cintra, tar sitt liv och hoppet om att föra det kungliga släktet vidare står nu till hennes barnbarn Cirilla, lejonungen av Cintra. Vad Cirilla inte vet är att hon själv är en av anledningarna till Nilfgaards tillsynes oprovocerade attack mot Cintra. Kejsaren av Nilfgaard har nämligen fått vetskap om att Cirilla omtalas i spådomar som Hon som har makt att omstöpa världen på gott och ont.

Trollkarlen, krigaren och dråparen Geralt får på sin lott att ta sig an Cirilla. I hopp om att skydda Cirilla från Emhyr och samtidigt ge henne den kunskap hon behöver för att överleva på egen hand, för han henne till fortet Kaer Morhen. Men inte ens Geralt vet hur de ska tygla Cirillas magiska krafter, krafter som hon måste kunna styra för att avgöra världens öde.

Författaren Andrzej Sapkowski är en frisk fläkt i en uppsjö av fantasyromaner om unga bondpojkar som egentligen inte vill rädda världen, men måste på grund av ödet. Det är mörkt, det är smutsigt, och är du en lusäten bondpojke lär du inte ha den minsta chans att hitta den där magiska reliken och rädda världen. Inte när Sapkowski har pennan i handen i alla fall, för då är det de hårda, smarta och tuffa som överlever, i en värld som tagit mycket inspiration av den slaviska mytologin och där det visar sig att de flesta sagor har ett uns av sanning i sig. En viss likhet kan ses med den ryske författaren Nick Perumovs verk, Diamantsvärdet och Träsvärdet, de har båda samma dysterhet och svärta i sina historier.

Andrzej Sapkowski, som från början pluggade ekonomi och jobbade inom säljbranschen, började sin författarkarriär år 1986 då han skickade in novellen Wiedźmin, (The Witcher), till polens främsta fantasymagasin, Fantastyka. Han blev rosad av både kritiker och läsare, vilket blev början till hela Witcher-serien, som nu är uppe i tre antologier och fem romaner. Numera anses Sapkowski vara Polens främsta fantasyförfattare, han har översatts till 9 språk och vunnit Zajdel awards fem gånger och vann även det spanska Ignotus award 2003 för The Last Wish och bästa utländska novell (Muzykanci/Musikerna).

Han översattes inte till engelska förrän hösten 2007, trots att han som sagt redan rönt stora framgångar över hela Europa. En av anledningarna till att han över huvudtaget lanserades på engelska var att det mycket omtalade dataspelet The Witcher, som byggde på Sapkowskis verk, skulle släppas samma höst. Spelet, som blev det bäst säljande spelet någonsin i Polen, hade blivit mycket omtalat i media både innan och efter lanseringen, och den engelska utgåvan av The Last Wish drog helt enkelt nytta av denna publicitet.

Man kan fråga sig varför de valde just att publicera The Last Wish först, som egentligen är en löst sammanhållen roman bestående av kortare berättelser, i stället för Blood of Elves som trots allt är första delen i The Witcher Saga. Svaret får man ganska snabbt om man läst båda böckerna. The Last Wish släpptes 1993 (varav fyra av historierna egentligen är nytryck från en antologi från 1990) i Polen, alltså ett år innan Blood of Elves. De löst sammanhållna berättelserna i boken ger lite mer bakgrund till persongalleriet i Witcher-världen och även världen i sig. I Blood of Elves slängs man nästan direkt in i handlingen utan några direkta förklaringar, och det känns som att boken tar för givet att man redan är bekant med Geralt och alla hans vänner och fiender.

Trots detta står båda böckerna ändå stadigt på egna ben och är klart läsvärda, särskilt om man som sagt tröttnat på bondpojkar utvalda av ödet.

Sapkowski skriver med lite mer svärta än vad vi vanligtvist är vana vid att de brittiska och amerikanska förlagen ger ut, Blood of Elves är inget undantag. Det finns en genomgående ton av svart humor och misär i boken. Både rasism och segregering beskrivs med en rejäl pricksäkerhet som känns väldigt aktuell. Sapkowski lyckas även undvika typiska fallgropar, till exempel att huvudpersonen Geralt, trots att han är en form av supermänniska genom mutation, inte känns som att han är övermäktig eller oövervinnlig, som säg Stålmannen eller valfri Guillou-hjälte. Inte heller är Geralt någon tvålfager hjälte med moraliska dilemman, frågan är om Geralt ens har vad man kan kalla för moral.

Blood of Elves kan sammanfattas som mörk och våldsam utan att kännas pretentiös eller korkad, nyskapande utan att vara helt främmande. Låt dig inte luras av att berättelsen till en början kan låta rätt klichéartad med sitt ’barn av profetian’ och ofrivilliga buttra hjälte. Börja läs och upptäck en mörk värld som ständigt förvånar och som man hela tiden vill fortsätta att grotta ned sig i.

Det dröjer inte länge förrän man förstår vad resten av Europa pratar om när de hyllar Sapkowski, det enda konstiga är att det tog så lång tid innan han gavs ut på engelska.