Down Station
När vi först fick in Down Station satte vi den på sf-hyllan. Det verkade rimligt. Simon Morden säger själv i en intervju i SFX att världen Down har lånat mer av Solaris än av Narnia. När jag började läsa den tänkte jag att jag skulle presentera den som ett sf-tips. Men efter besöket i den märkliga världen Down bestämde jag mig för att vi nog ska kalla den fantasy.
Det hela tar, som titeln antyder, sin början på den övergivna järnvägsstationen Down Station i London. Dit flyr i panik ett antal tunnelbaneanställda – städare och rälsläggare – undan en rasande eldstorm. Många har dött i flammorna när de försökte lämna tunnlarna och ta sig ut i staden ovanför. Mobilerna fungerar inte. Ingen vet hur stor förödelsen är uppe på ytan. När det verkar helt kört öppnar sig plötsligt en portal framför de flyende. De ser ut över en vattenyta och hoppar igenom portalen. De landar i vatten och tar sig in till en öde strand. Över dem syns inga bekanta stjärnor. Långt ute till havs reser sig huvudet från något som skulle kunna vara ett sjöodjur.
Så långt komna har vi fått en ganska bra bild av de flyende. Två huvudpersoner har utkristalliserat sig. Den ena är en ung tjej, Mary, som växte upp i fosterhem och har levt ett struligt liv. Hon övervakas av sociala myndigheter och får sin handledare från jobbet i tunnelbanan, en rejäl kvinna som bara kallas Mama, med sig genom portalen. Den andra är en kille, ingenjörsstudenten Dalip som gör praktik i tunnelbanan där han ska lära sig de praktiska sidorna av ingenjörskonsten. Han har också en handledare, Stanislav, som jobbar med rälsunderhåll i tunnlarna.
Som ni kanske anar finns ingen synbar väg tillbaka till London. De flyende befinner sig i vad som tycks vara en jungfrulig skog. De hittar en laxfors och fiskar. De söker efter riktmärken, men hittar inga. Först tror de att de är helt ensamma, men då dyker en märklig man med två tama vargar i kedjor upp och berättar för dem att det finns människor i den nya världen de har kommit till. Vargmannen råder dem att ta sig längre inåt land, där de kan möta någon som kallas geomantikern, någon som ska veta mer.
Här någonstans utbryter förstås vilda diskussioner och gräl i gruppen. Några vill till varje pris se om portalen de kom igenom inte kan förmås att öppna sig tillbaka till London. Någon försvinner bara. Några vill gå vidare inåt land.
Mer ska jag inte berätta. Det här är en roman som ska upplevas bit för bit. Men jag håller med författaren om att det finns en del likheter med Solaris. Down, som världen heter, kan precis som Solaris plocka fram önskningar och inre sammanhang ur människor och förkroppsliga dem. Precis som vid Solaris kan det få förödande effekter. Men till skillnad från Solaris är själva ankomsten till Down knuten till behovet att fly och rädda livhanken. Väl där dyker sagomässig motiv som drakar, sjöormar och slott upp.
I mångt och mycket känns det som en saga. Mary lär sig att kontrollera krafterna som Down väcker i henne. Både hon och Dalip prövas i strid och måste fatta diverse moraliska beslut som avgör händelseutvecklingen. Lite påminner den mig om en annan bok jag tipsade om nyligen, Wake of Vultures av Lila Bowen. Där är huvudpersonen en svart tjej i 1800-talets USA som slog sig loss ur slaveri och hittade oanade krafter i sig själv. Mary är också en svart tjej, inte slav men väl snärjd i socialförvaltningens garn, och hon finner att hennes krafter är större än de flesta andras när hon möter Down. Wake of Vultures är en ungdomsroman, men jag tror att Down Station också fungerar för yngre läsare. Den är lite mindre tillrättalagd, men ändå en saga.
Enligt Simon Morden ska det bli en trilogi, och boken känns som början på en större berättelse. Vi får scenen presenterad för oss och en viktig konflikt får sin lösning, men de stora frågorna kring Down och människorna som har hamnat där lämnas obesvarade. Kanske måste vi efter nästa bok ändra oss och sätta tillbaka romanerna på sf. Det känns bra att inte riktigt veta.
Gunilla