House of Many Ways

Den unga bagardottern Charmain blir övertalad att vakta huset åt sin gammalmorbror William, som händelsevis råkar vara en berömd trollkarl. Det är förstås fråga om ett magiskt hus, vilket blir litet besvärligt eftersom Charmain inte vet ett dugg om magi. I själva verket är hon rätt bortkommen på de flesta praktiska områden, eftersom de har tjänstefolk hemma som sköter sånt. Helst av allt skulle hon bara vilja dra sig undan för sig själv med en bok och en av sin pappas fyllda piroger. Nå, hon går i alla fall med på att ta hand om det magiska huset bara för att komma hemifrån och slippa sina tjatiga föräldrar ett tag.

Det blir förstås ett äventyr. Man kan aldrig vara säker på vart husets dörrar leder, och i husets omgivningar härjar både farliga odjur som kallas lubbocker och en klan av små blå män (den som anar likheter med Terry Pratchetts Nac Mac Feegle är inte helt fel ute; om man uppskattar Tiffany Aching-trilogin är chansen god att man gillar det här). Dessutom behöver någon diska, och det har Charmain ingen aning om hur man gör. Som tur är får hon snart hjälp av Peter, en pojke som kommit för att bli lärling hos morbror William. Fast trollformler har han ingen vidare hand med.

En av husets korridorer tycks leda till kungliga slottets bibliotek, där bokälskaren Charmain till sin lycka får börja som hjälpreda. Kungafamiljen visar sig vara utblottad och i desperat behov av att hitta dokument som kan visa var den legendariska Älvagåvan har tagit vägen. Till hjälp har de bjudit in en ung besvärjerska vid namn Sophie Pendragon. Och hon kommer inte ensam...

Det här är den andra uppföljaren till Diana Wynne Jones' underbara Det levande slottet (Howl's Moving Castle) från 1986, som filmatiserades av Hayao Miyazaki 2004. Precis som i den första uppföljaren, Castle in the Air från 1990, spelar trollkarlen Howl och hans Sophie bara biroller, och handlingen utspelar sig i ett grannland till Ingary, i det här fallet det nordliga bergsriket High Norland. Det går bra att läsa House of Many Ways fristående; kopplingar finns till båda de tidigare böckerna, men det är inga problem för nytillkomna att hänga med.

Det är en ren njutning att läsa Diana Wynne Jones, särskilt när hon är i så här god form. I likhet med till exempel Tove Jansson eller nämnde Pratchett skriver hon ungdomsböcker som med största behållning kan läsas även av vuxna - i själva verket är de vida bättre skrivna än nästan all "vuxen" fantasy. Hon sätter ihop intriger med förrädisk skicklighet. Hon är en av de roligaste författare jag vet, och en av de klokaste.