Kraken

Om Guy Ritchie (ni vet, han med de brittiska gangsterrullarna Snatch och Lock, Stock & Two Smoking Barrels) gjorde en fantasyfilm skulle den förmodligen se ut som Kraken. Något ofantligt värdefullt har blivit stulet. Alla får för sig att två stackars snubbar vet var dyrgripen finns, och snart jagas de av varenda kult i hela London. Två slemma och odödliga skurkar mördar folk till höger och vänster i jakten på våra stackars huvudpersoner. Ett par magiskt begåvade gangsterbossar, den ena förvandlad till bläck(!) och den andra bunden i en tatuering, prövar sina krafter mot varandra. Polisens ockulta avdelning försöker ta reda på vad som pågår, men ligger alltid steget efter.

Det här är Miévilles roligaste bok hittills. Hans förra, The City & the City, hämtade inspiration från Raymond Chandlers deckare och John le Carrés dystra spioner. Här är det brittisk humor, Dickenska skurkar och oneliners à la amerikansk actionfilm som gäller. Miéville vore inte Miéville om han inte också slängde in lite politisk action i smeten. De två jagade snubbarna får hjälp av en egyptisk gravande som leder en fackförening för Londons hjälpandar (”familiars”). De ges också anledning att söka upp Londonmancers, siare som anser sig stå lite utanför de kultiska gängbråken i staden. Annars är det sociala landskapet i ”Kraken” inte helt olikt det från Herbert Ashburys ”Gangs of New York” (den som filmatiserades av Martin Scorsese härom året), men med kulter och ockulta sällskap istället för irländska gatugäng.

Det hela tar sin början på Naturhistoriska museet i London. Där jobbar molluskspecialisten Billy. Han har lagt museets stora publikdragare, jättebläckfisken Architeutis dux , i formalin. En dag när Billy ska förevisa Archie, som bläckfisken kallas,för besökare upptäcker han att den är borta. Någon har stulit hela den formalinfyllda tanken med mollusk och allt. Det borde vara omöjligt. Två konstiga poliser och en ”profiler” från en specialstyrka intriktad på kultbrott dyker upp och förhör Billy. Det dröjer inte länge förrän de föreslår att Billy ska börja jobba som konsult åt deras grupp. De behöver en expert på jättebläckfiskar. De misstänker att en Krakenkult har något med försvinnandet att göra.

Innan Billy hinner börja jobbet som poliskonsult har han kidnappats av två odödliga och synnerligen osympatiska banditer, räddats av en Krakenkultist och upptäckt att Krakenkyrkan betraktar honom som en mäktig profet. Sen blir det bara värre. Snart befinner han sig på flykt i sällskap med den exkommunicerade Krakendyrkaren Dane. Duon slänger käft och försöker ta reda på vad som pågår, samtidigt som de duckar när Londons alla kultister försöker döda dem.

Som vanligt är det ett nöje att läsa Miéville. Han har en bra känsla för repliker och en hämningslöshet som passar i den här sortens storstadsfantasy. En spritus familiari i tribbleform? En Star Trek-faser som verkligen fungerar, också satt på ”disintegrate”? En strejkbrytande ekorre? En stackars kille som har fått en gangsterboss tatuerad på ryggen? Kaosnazister som korsfäster sina tortyroffer på hakkors? Tusenåriga skurkar som slukar folk med hull och hår? Ingen idé är för vild och knasig för att passa in. Samtidigt är handlingen tillräckligt rak och strukturerad för att berättelsen ska hålla sig på rätt köl. Alla utvikningar är lagom långa. Alla inneskämt lagom begripliga (i alla fall för mig). Det är helt enkelt väldigt välskrivet och underhållande från början till slut.

Möjligen, möjligen kan man invända att slutknorren (ett sorts ockult-darwinistiskt skämt, kan jag väl avslöja utan att säga för mycket), är lite tunn. Men det ligger så att säga i sakens natur. Det här är ingen tungviktig bok som har något viktigt att säga. Det är en skojig skröna full av Lovecraftskämt och underfundiga tankar kring kulter, religion och apokalyptiska idéer. På många sätt påminner den om Charles Stross Laundryböcker, men med en snyggare romanstruktur och fler roliga replikskiften. Rekommenderas varmt!