Seraphina

Till min stora förtjusning hör Seraphina till den senare kategorin och är ett otroligt lyckat exemplar i konsten att återuppfinna drakar.

Författaren väver elegant in oss i en värld där drakar och människor slöt en bräcklig fred för blott 40 år sedan och fraktioner inom bägge raserna gör allt för att knäcka det bräckliga avtalet. Här möter vi Seraphina, hovkompositörens högra hand, och dotter till den advokat som var med och upprättade fredsavtalet.

När hon snubblar över en sinister plan för att starta fullskaligt krig igen ställs Seraphina inför ett ödesmättat val: Göra allt hon kan för att hindra planen, men samtidigt riskera att avslöja hemligheter hon kämpat hela sitt liv för att hemlighålla. Eller fortsätta som förut och aldrig någonsin avslöja vem hon egentligen är.

Rachel Hartmans underbart välgjorda värld får mig att vilja ta små glädjeskutt och önska att det fanns fler böcker nu på stört, eller att kunna dyka in och undersöka varje kvadratmeter av staden där boken utspelar sig. Karaktärerna är väl genomarbetade och gör historien levande och mycket medryckande med sin kamp för att finna sin plats i världen. Själva tempot i boken börjar mycket stillsamt, men ökar takten allteftersom historien nystas upp, med explosioner av händelser på slutet.

Sammantaget är Seraphina det bästa jag har läst inom drakfantasy sedan Naomi Noviks serie om Temeraire och ger en för mig helt ny och unik bild av drakar. Och likt Noviks böcker sugs jag in till den grad att jag sitter och blir arg, ledsen, förvånad och överlycklig i samklang med karaktärernas resa genom boken.

Högsta betyg och stor guldstjärna till Rachel Hartmans Seraphina.