Sins of Empire

Det går bra för unga nationen Fatrasta. Ekonomin går upp, fler får det bra och folket är lyckligare. Såklart är det dock något som lurar under ytan. Minoriteter är förföljda, det är turbulenta och osäkra tider överlag, och en urgammal fara lurar som så ofta strax under ytan.

Brian McClellan har blivit en bättre författare sedan sist, när han skrev The Powder Mage Trilogy. Berättelsen känns inte riktigt lika mossig, och det är tydligt att Brian bättre lärt sig vilka klichéer han kan luta sig mot och vilka han ska undvika. Vi följer i huvudsak tre personer genom boken: Krutmagikern Vlora Flint och hennes legosoldater som slåss för dem som betalar bäst, veteranspionen Michel Bravis som snabbt hamnar i händelsernas centrum utan att vilja det, samt surisen och krigshjälten Ben Styke. De dras alla in i den kommande konflikten från olika håll, och Brian får dem alla att skina förr eller senare.

Det här är på inga sätt en bok som uppfinner hjulet. Historien puttrar på i ganska invanda spår, och det känns tryggt att läsa den. Visst finns det en del vändningar, och jag kunde inte förutse dem alla, men det är fortfarande inga stora överraskningar. Det behövs inte heller, såklart. Fatrasta känns samtidigt progressivare än mycket annat i genren. Kvinnor finns det ganska gott om och de får ofta vara med på samma villkor som männen utan att det kommenteras, vilket är ett plus i kanten. Dessutom vinner världen mycket på att vara satt i ett fiktivt 1700-tal, vilket är lite av en sweet spot då det känns fräschare än all medeltidsfantasy och 1800-talsångpunk. Ska jag gnälla, och jag gillar att gnälla, tycker jag att Brian kunde visa mer än han gör. Jag får exempelvis beskrivet för mig att en minoritetsbefolkning känner sig förföljd och att hemska saker händer dem, men jag får inte uppleva det. Samma sak är det med en del annat också, vilket gör att det blir distanserat, nästan oangeläget. Bättre att visa istället för att berätta.

Du behöver inte ha läst Brina McClellans tidigare böcker för att förstå handlingen i Sins of Empire, och även om det är första delen i en trilogi står Sins of Empire på ganska egna ben. Det är tillräckligt många trådar som binds ihop för att det ska bli ett tydligt avslut, även om en del trådar såklart lämnas öppna för uppföljarna att grabba tag i. Ett gott hantverk, helt enkelt.

David